Himlen varnar för snöstorm, pojken på mulan vill inte vända om ensam. Han vill att pappan ska följa. Men pappan vägrar. Han har blivit alltför förolämpad, alltför arg på sina släktingar. Fadern blir kvar i bergspasset, hästen han red försökte så gott hon kunde skydda honom men hyenorna var för många. Och för hungriga. Pojken och hans syskon blir faderlösa. Strax därefter dör även mamman.
Det är strax efter första världskriget, människorna i den kristet maronitiska byn har inte förstått vem som slogs med vem. De har fullt sjå att överleva. Mycket handlar om vattnet. Om tillgången till vatten. Det var också därför pappan blev osams med klanen. Han hade varit för givmild. Han hade delat med sig till några som var utan. Några som bodde längre ned.
Författaren tvingar mig att läsa uppmärksamt, att memorera alla namnen. Jag anstränger mig att förstå de olika släktrelationerna samtidigt som jag ur bakhuvudet försöker påminna mig hur kartorna såg ut före och efter första världskriget, hur stort det Osmanska riket var, vilka områden som dominerades av fransmän respektive engelsmän.
Hoda Barakat växlar perspektiv mellan pojken som satt på mulan i första kapitlet och hans syster, hon som tar hand om den föräldralösa syskonskaran. Det mesta är långa stycken av muntligt berättande, de berättar för varandra. Det är som en film, med stillastående kamera, där även tiden är en aktör.
Romanen sträcker sig från 1920-talet fram till inbördeskriget i Libanon 1975. Förvecklingarna mellan de olika religiösa grupperingarna är en viktig faktor, men hela tiden återkommer frågan om vattnet. Och jorden. Och vad som ska odlas på den, mat, hasch eller turisthotell? Och vem har makt att bestämma? Vem äger den just då mäktiges öra?
Barakat gör det sannerligen inte lätt för sin läsare. Hon knappast nämner vad som sker i världspolitiken, vi hamnar i samma okunskap som byinvånarna. De flesta av dem är analfabeter, de kan sina bibelverser utantill. Andra har fått utbildning, men råkade under andra världskriget välja ”fel” klosterskola. De som valde de italienska nunnorna i stället för de franska hamnar förstås på sidan, blir bortvalda, efter att Mussolini förlorar kriget. Det mesta framstår som obegripligt, alla är de väl kristna? Inte som de själva, maroniterna, de har annorlunda trosbekännelse, men ändå. Alla läser de ju Bibeln. Jag tror Barakat valt sitt sätt att berätta väldigt medvetet. Genom att sätta mig som läsare mitt i soppan av konflikter utan överblick vill hon få mig att förstå hur svårt det är att förstå. Att medla fred i Mellanöstern är som att trampa runt i ett minfält.