Berättaren Jeanne Santoire är en av bokens vardagsmänniskor och hon har denna magiska förmåga att träda in i de andras kroppar och sinnen och berätta precis hur det förhåller sig.
Mest av allt skriver hon om de som gör sina inköp i kvarterets matbutik, och helst av allt befinner hon sig i det liv som den invandrade kassörskan Gordana lever. Gordana är en slags manlig femtiotalsdröm, blond, bystig, överattraktiv. Och född med klumpfot och lika kyligt neutral mot vem helst som räcker henne betalningen i kassan.
Rue du Rendez-Vous, ingen särskilt fashionabel adress, med trötta, nötta och ganska gamla människorna. Som den regelbundne Horacio Fortunato som är synnerligen intresserad av kassavalkyrian. Lafons utsökta iakttagelser av hans rörelser, hans händer och blickar när han lämnar Gordana sedlarna tycks komma från ett helt livs nära förtrogenhet.
Parallellt skildrar berättaren sitt eget liv. Uppväxten, skolgången, de framgångsrika bröderna, de stojande släktträffarna när syskonen återsamlas från olika hörn, bara inte från Paris. Hon minns sitt liv med Karim, algeriern som en dag bara försvinner. Den koloniala kollisionen med fadern som aldrig tålde ”araben”.
Grundstämningen är lätt melankolisk, ungefär lika upphetsande som en bakgatas slitna fasader. Men Lafons precisionsprosa gör boken omöjlig att lägga ifrån sig. En tidsbild av några årtionden från den fredliga epoken efter andra världskriget som nu går mot sitt slut men som lever i Lafons vackra bildspel från Paris tolfte arrondissement.