I övriga världen har förbjudna texter blivit svårare att stoppa – och farligare för författarna.
Att råka förstöra en låda med risplantor i Nordkorea räcker för att stämplas som antirevolutionär. Om ditt barn gråter framför Kim Il-Sungs porträtt anses du vara en fiende till regimen. Att ens andas kritik i ett sådant land är livsfarligt. Men nordkoreaner i exil har de senaste åren fått regimens fasad att krackelera med sina vittnesmål.
Nu kommer en skildring om dem som blir kvar. För första gången sedan Korea delades har en författare, trots faran, stannat och kritiserat makten. Under pseudonymen ”Bandi” har han i hemlighet skrivit sju berättelser, mellan åren 1989 till 1995, som sammanfogats till ”Anklagelsen”.
Bokens väg till sina läsare är anakronistisk: Manuset smugglades mödosamt ut av en släkting och en sydkoreansk hjälporganisation. Den ansvarige, Do Hee-Yun, beskriver sig i ett ordknappt mejl som en ”civil aktivist” som försöker ”befria nordkoreaner från slaveriet”.
– Utsmugglandet innebär stora risker, och även om vi har lyckats övervinna dem så är det här ett mirakel, säger han till TT.
”Anklagelsen” handlar om vanliga människor, som anstränger sig till det yttersta för att leva i total lydnad men som ständigt sugs in i Kafkaliknande processer. Bandi visar deras skräck för att en nära anhörig ska föras bort. Han pillar metodiskt av putsen från låtsasparadisets fuskbygge.
Journalisten och författaren Lovisa Lamm är en av dem som bevittnat regimens maskeringsförsök, under en surrealistisk researchresa inför boken ”Ambassaden i paradiset”.
– Nordkorea arbetar med fiktionalisering för att stärka landet, säger hon.
– Det är en overklighetskänsla kring det på många sätt, det är absurt på gränsen mellan det komiska och kusliga. Trots att man läser berättelserna av människor som flytt är det svårt att ta in att det verkligen är så fruktansvärt, säger hon.
Exilförfattaren Jang Jin-Sung skildrar i ”Käre ledare” hur författare måste skriva hyllningsdikter till regimen. Men under svältåren, av nationens propagandamaskin döpta till den ”mödosamma marschen”, såg han hur landets folk dog som flugor utan hjälp. De åren var en ögonöppnare även för Bandi. Han började fördöma makten, på 750 förbjudna ark, livsfarliga att ha hemma.
– Men så vitt jag vet har det hela varit säkert fram tills nu, säger Do Hee-Yun, som hade kontakt med författaren i juni 2016.
Få samhällen är lika slutna som Nordkoreas. Jämförelser med Bandi hittar man framför allt i historien, påminner Ola Larsmo, ordförande för Svenska Pen.
– Ett känt exempel är Aleksandr Solzjenitsyns ”Gulagarkipelagen” vars manus smugglades ut bit för bit. Det var en känd metod innan vi blev digitala, säger han.
Förbjudna texter hindras fortfarande: Kina har en enorm brandvägg och Iran drar ner hastigheten på internet när känsliga nyheter läcker, exemplifierar Ola Larsmo. Men de flesta texter når till slut ut. På Pens ”Dissidentblogg” publiceras författare som då blir lästa också i hemländerna.
Det finns dock en baksida: när texterna inte kan stoppas blir våld mot skribenterna vanligare.
– Det mest skrämmande exemplet är nog Mexiko där man helt enkelt skjuter journalister och författare om de skriver fel saker, säger Ola Larsmo och syftar på maffians våld som staten inte rår på.
Fristadssystemet är ett annat av Pens verktyg, i samarbete med stiftelsen Icorn. Hotade kulturskapare erbjuds ett arbetsstipendium för att en tid verka i olika kommuner i Sverige. Det mest kända exemplet är Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, vars skildring av kriget går stick i stäv med Vitrysslands officiella berättelse.
– Efter Nobelpriset sade hon ”Nu kan de inte röra mig på ett par år”, säger Ola Larsmo.
Han får ofta frågan varför Svenska Pen skyddar just författare och journalister.
– Författare har en nyckelroll för att de sätter ord på vad folk tänker. Man vill inte bara stoppa författarna utan också stoppa folk från att tänka.
Att signera en förbjuden text är farligt, men verksamt. Likaså Bandis modiga beslut att skriva, menar Ola Larsmo. Varje protest urgröper makten.
– När rädslan släpper, det är då diktaturen förlorar. (TT)