Vi enades åtminstone om att en omöjlig röst kunde besegra vilken retorisk finess som helst. Ingen lyssnar på tråkmånsen eller hålpipan. Samtidigt ungefär läser jag Lars Raattamaas ”Dö andras död” och funderar över om jag någonstin ska kunna ta mig in i detta opus på femhundra sidor.
Som på något sätt är en berättelse eller flera, men ändå ingen roman. Och som är ungefär lika formmässigt svårtillgänglig och explicit som Raattamaas dikter brukar vara. Boken har tre olika block, är ibland kortdialog, ibland inre dialog utan normerad syntax, ibland någonting annat. Tre personer lösgör sig, Anni är förortstjejen, eller var detsamma, Anti och Alfuera tar sig in i hennes berättelse och allt tycks handla om en samtid som pendlar mellan drömmar om en kommunism som aldrig blev, ett Tornedalen som åtminstone var och ett Blackeberg som påtagligt existerar.
Det mesta är oklart dock, och läsningen känns hela tiden som att slungas ut ur en berättelse istället för att sugas in i en. Sannerligen en prövning. Någon arbetar med Big Data och våldsbejakande extremism, och detta är helt begripligt, men så bryts en möjligt meningsfull intrig med en låttext, eller utdrag ur en dagbok, eller av flerordigt teoretiserande.
Referenserna till klassiska marxister är lika mångtaliga som tråkiga, de mer analytiska avsnitten påminner om 68-rörelsens mest ihärdiga hjärnkrymparförsök för att förklara arbetarklassens enastående betydelse och jag önskar verkligen att jag hade någonting gott att säga om detta experimentella misch-masch, men det enda är ju misslyckandet. Här finns ingen berättande kropp, ingen mänsklig röst, här är allt partiklar i en litterär ursoppa som inte är varm utan kall och minst av allt önskar sig en läsare. Språk som enbart är experiment kan inte också ha läsare.