Eva Sjödin kallar sin nya bok en berättelse. ”Diamanters skörhet” heter den, och den är inte så lätt att sätta etikett på.
Boken handlar om Marilyn Monroe, och omslagets framsida visar ett foto av den berömda skådespelerskan under inspelningen 1961 av ”The Misfits” (”De missanpassade”) i Nevada-öknen. Hennes make Arthur Miller skrev manus till filmen som blev Marilyn Monroes och Clark Gables sista.
Men huvudpersonen i Sjödins bok kallas Sugar Kane, som Monroes rollgestalt hette i den kända filmkomedin ”I hetaste laget”. Kanske vill författaren visa att man bör se berättelsen som fiktion i första hand och inte som en verklighetstrogen skildring av Monroes liv.
Det första avsnittet handlar om inspelningen av ”De missanpassade”. Sugar skildras som en hjälplös neddrogad zombie. Coachen Paula har ett styvt jobb med att få stjärnan att minnas sina repliker och att överhuvudtaget få henne att fungera. Sugars man, ”Herr Miller”, sitter gåtfullt stum i sin stol och följer filminspelningen. Sugars ensamhet är lika ödslig som öknen, gathundarna tycks vara hennes enda vänner.
I nästa avsnitt möter vi Lucy, Sugar som barn. Hennes mor kan inte ta hand om henne och hon hamnar på ett barnhem. Moderns väninna tant Bee hälsar på ibland. En dag förvandlar hon Lucy, sminkar henne och ger henne nya fina kläder och vita klackskor.
”Lucy ser blygt upp på flickan i spegeln. En Bambi, Sugar-Bambi med grönskimrande ögonlock, målad körsbärsröd mun.” Detta verkar vara en nyckelscen. Någon annan bestämmer hur hon ska se ut, någon annan skapar Lucy, Sugar, Marilyn.
Det sista långa avsnittet, startar i Los Angeles 1962, det år då Monroe dog. Nu är det sent på jorden, Sugar låter chauffören Jamey köra henne runt i en vit limousin, bilfärderna blir en flykt från livet. Det gradvisa förfallet och den slutliga förnedringen skildras i en sorts eländeskataloger: ”Härvor av hår, sjuk spets, glåmig blank nylon. Smutsiga underkläder. Frottéhanddukar som använts till allt. Stelnade. Tomma tablettkartor.”
Sjödin har skrivit en tragedi om Hollywoodlivets kändiskult och om en stjärnas väg mot undergången, om diamanten som till sist bryts ned.
En utvecklad skönlitterär prosa omväxlar med torrt refererande i korta meningar. Sjödin föredrar det lilla formatet. Det känns ibland som berättaren jäktar fram. Jag tycker att hon med sina stora språkliga resurser skulle ha låtit berättelsen växa till en stor roman.