Snabbt och till synes med lätt hand placerar hon sin berättelse i en både konstnärlig- och samhällelig kontext. ”Satyricon” var, som vissa kanske minns, både en berättelse av den antike Petronius och en film av Federico Fellini. Hos Hellbrand blir det förutom romantitel också namnet på ett sällskap av uppsalastudenter som bestämmer sig för att likt satyrer och menader söka Pan och den hedonistiska utlevelsen i vin och sexuell extas.
Här finns de två karismatiska och mystiska syskonen Renée och Rufus Bodin. Runt sig samlar de en skara mer eller mindre vilsna ungdomar och då inte minst den vackra, ännu oskuldsfulla Olivia. Att hon fascineras av Alexandre Cabanels 1800-talsmålning som hänger i syskonparets stora Uppsalavåning är förvisso ingen slump. Motivet föreställer en satyr i färd med att röva bort en naken nymf, ungefär som Olivia själv dras till Rufus som snart ska tänja hennes sexuella gränser men också föra henne till högre njutningsnivåer än hon visste fanns.
Det är heller ingen tillfällighet att både Rufus och hans syster kallar Olivia för O. ”Berättelsen om O” var en roman skriven av den kvinnliga journalisten Anne Descios, publicerad 1954 under pseudonymen Pauline Réage. O sattes där i en bil och kördes till ett slott där hon, efter att tidigare ha blivit piskad och brännmärkt, tränades för att tjäna olika män. Färden och den litterära föregångaren är tydligt anspelade då Rufus med sin gamla Ford erbjuder sig att köra Olivia till hans familjs stora sommarhus någonstans i Sörmland. ”Om du kliver in i bilen nu finns ingen återvändo”, säger han.
Saker och ting kommer att gå över styr. Hur får vi inte veta förrän då Olivia femton år senare, utan att däremellan satt sin fot vid familjens sommarhus, gör om resan i samband med att Renée fyller fyrtio. Olivia är då nyskild från Benjamin som hon kallar den mest rationelle människa hon mött. Att den mystiske Rufus med sin sadomasochistiska läggning varit Benjamins motsats och att Olivia på något vis bränt sig behöver knappast sägas, inte heller att Rufus har drag av Christian Grey i ”Fifty shades av Grey”. Den som läst Hellbrand tidigare anar att hon är klok nog för att göra de här associationerna fullt medvetet. Så småningom twistar hon sitt tema och förser Rufus med fler bottnar än de Christan Grey hade, även om hon i mina ögon då hamnar farligt nära just den flickfantasi hon försöker frigöra sig från.
Berättelsen är suggestiv och fängslande även om handlingen ibland blir något tunn. Den räddas av nerven och kontexten som gör den fylligare och mer komplex än den först verkar. Boken, som är något så ovanligt som en mörk idéroman om dominans och underkastelse, siktar in sina pilar mot en blodfattig samtid. Rationalitet och tvärsäkra påståenden har drivits allt längre på bekostnad av mystiken och, menar i alla fall Renée, en underskattning av det ”det biologiska predikamentet”.
Alla lär inte jubla över vare sig Olivias invändningar mot- eller Renées sablingar av den feministiska debatten i vår samtid. Likväl rymmer berättelsen också andra tolkningsmöjligheter som bör uppmärksammas och betänkas innan de avfärdas.