Varje läsning kommer nu att bli biografisk, direkt eller indirekt, med det hemska källarljuset från Forum som gråblek fond. Tråkigt men ofrånkomligt, kritikens diskussion borde inte gälla författarens moral, men i vissa stunder växer den jämnhögt med det konstnärliga verket, den ger ordets verkshöjd någonting att jämföras med, någonting anfrätt men ändå dominant. Tillfällena när etiken överglänser estetiken.
Kanske är det också det världsliga tecknet på slutet för den slags litteraturestetik som skär bort ordet från samhället, från meningen, ordningarna, sammanhangen. Som ägnar sig åt språkspelet som en inbördes lek, en ren konstruktion i det syrafria rummet av kontexter. Och vars tanke tog sin boning i akademien, efter att ha skolats upp bland grabbarna i Kris. Själva litteraturmakten erövrad. Ofullkomligheten i den sortens fragmenterad poesi kan aldrig döljas av dess formella fulländning, och Katarina Frostenson är på många sätt fulländad i sin art.
Alltså finns det partier i hennes nya samling, ”Sju grenar” som är hänförande, drabbande och nya, så bländande som bara poetiska texter kan vara. Stunder när flimret och reflexerna och de gåtfulla chiffren från trasig syntax och brutna ord viker undan och meningen uppstår:
”hör/en enda droppe
öppnar sig ut och
sprids/över bladet
det mörknande gröna
här i augusti
de stora ögonen”.
Språk som träd och växt, sju olika grenar av tid, rum, minne, släkt och ramsa. Ibland påfrestande likt en sämre version av Katarina Frostenson, ibland som vore hon på väg att lämna sin kyliga stränghet, hela den programmatiska dekonstruktionen av det språk som ännu framhärdar i mening. Korta och paradoxala passager av sånglighet och klang, av varma erinringar, av känslobågar genom tiden.
Språkets gränser i sju sviter kunde man sammanfatta, men nej, snarare en svajande osäkerhet runt dessa gränser, en längtan tillbaka in i värmen och meningarna. Till rummen där orden bildar ackord med verkligheten och känslan kan samsas i teman med insikten. Och då står ordtvivlet inte ensamt sorgset, utan tvärtom uppmanande:
”Ett vitt ark fladdrar förbi i blåsten
fjärilslikt/det är en ark
som vill målas, få tecken nu”.
Katedraltonen byts mot en stilla visa, och för ett ögonblick glömmer man samtidens spektakel av värld och makt.