1Vad får festivalbesökarna ta del av?
– Jag kommer att berätta lite grann om Norrland, det är ju aktuellt inte minst på grund av tv-programmet med P-O Tidholm om livet i glesbygden. Sedan kommer jag att prata litegrann om och lite grann om hur det är att vara norrlänning och glesbygdsbo. Så kommer jag förstås att prata om mitt skrivande och berätta några vildsinta historier, det blir en liten blandning av allvar och uppsluppenhet, berättar Mikael Niemi och fortsätter:
– Jag tycker att det är härligt att Kiruna framställer sig som kulturstad, det är exempelvis ingen slump att Åsa Larsson är från Kiruna. Jag har alltid känt att kulturen är stark i Kiruna, det märks i hela stämningen i staden inte minst inom musiken och teatern, men även inom konsten och litteraturen och det är roligt att det satsas på det. För min egen del så känns det roligt att åka norrut för att träffa kulturmänniskor.
2Så det var självklart för dig att tacka ja när du blev inbjuden till bokfestivalen?
– Ja absolut. Det var roligt att de frågade och jag kommer så gärna. Kirunapubliken är rolig att uppträda för, de har fast mark under fötterna så att säga, man kan inte flamsa för mycket och de gillar när man drar historier för dem. Det kanske kommer från rallarkulturen, det finns en drastisk humor som är typisk för Malmfälten, det är liksom rått och hjärtligt. Man skämtar både om sig själv och om andra och sjunger gärna mustiga visor. Det lever kvar i Kirunabornas temperament. Det finns en stark berättarkultur i hela Malmfälten tycker jag. Folk har ett väldigt sug efter norrbottensböcker och vill gärna läsa böcker om sin egen hembygd.
3Hur ser ditt författarskap ut just nu?
– Jag har en vuxenroman som ska bli klar i vinter men jag vill inte riktigt prata om böcker om som jag håller på att skriva. Men det är en historia som jag länge gått och funderat på som utspelar sig i norrbottnisk miljö. Det tar ganska länge för mig att skriva en bok men nu börjar jag känna att det snart är dags att skicka in den till förlaget.
4I dokumentärserien ”Resten av Sverige” ges en ganska mörk bild av glesbygden, vad tycker du om det?
– Jag tycker att den är väldigt bra serie. Den har ju fått kritik för att vara väldigt mörk, men vi som bor i glesbygden vet att det är så i verkligheten. Vi har vant oss med att det går nedåt hela tiden och i Pajala har vi minskat ända sedan 1950-talet med undantag för några år under gruvboomen. Det är nästan ingen kommun i Norrbotten som växer med undantag för Luleå, Piteå, Älvsbyn och möjligen Kiruna. Men småorterna har det svårt, och vi har varit glada att om vi stått still. Jag minns hur glada vi var när nyheten kom att befolkningen stod still i samband med gruvboomen. Men nu har det ju vänt igen och skolor stängs och vi hör hela tiden om olika hot mot oss i glesbygden.
5Men det finns ändå dem som väljer att bo kvar?
– För oss som bor i glesbygden blir det normaliserat att servicen läggs ned, och att det är 16 mil enkel väg för att ta sig till vård i Gällivare exempelvis. Det är ett enormt skjutsande fram och tillbaka. Vi glesbygdsbor är otroligt tålmodiga och har ett stoiskt lugn och vet att saker och ting tar tid och vi har vant oss vid det.
Att bo kvar i glesbygden är en motståndshandling, vi är sådana som går emot strömmen och vi styrs av kärleken till Norrbotten, den är starkare än karriärmöjligheter och strävan efter höga löner. Vi låter hjärtat styra oss och har ett stort mått av trots i oss, det är ingen som kan tvinga bort oss härifrån. Om vi vill vända trenden måste vi få till både utbildning och arbete så att det finns möjligheter för folk att stanna kvar.