En glad tid med otvunget umgänge, en slags förlängd och idyllisk ungdomstid när man gick in och ut i varandras lägenheter och löste vardagsproblemen genom att bara knacka på grannens dörr.
Andra problem löstes lika otvunget och andra dörrar knackades om nätterna när säkerhetspolisen gjorde sina räder. Fru Vorosjilov var ju gift med marskalken i Röda armén Kliment och snart nog skulle ytterdörren öppnas och den mysiga samvaron få ett brutalt slut, även bland de ledande kamraterna i Kreml.
Inom kort skulle Gulag växa till sig som ett världshistoriskt monstrum, miljonerna skulle mördas, generationerna förödas. Detta ständiga alternativ i den sovjetiska historien, den som fångar själva kärnan, berättas av Varlam Sjalamov i novellsamlingen ”Genom snön”.
Där är scenen Kolyma, den ohyggligt kalla och avlägsna platsen i Sibirien där förslavade och utrensade individer dog i en slags primitiv ekonomisk rovdrift, i guldgruvor, tenngruvor, skogshuggarläger. Kolymas säregenhet var kölden, den är jämbördig med Arktis. Kölden är också centralgestalt i Sjalamovs berättelser, dess förlamande kraft, dess ohygglighet som en naturens Stalin. Kolyma var köldens hjärta.
Sjalamov fängslades första gången 1929 och sedan 1937 och sedan ytterligare en gång, sammantaget blir han kvar sjutton år i Kolyma. Han dör 1982 och rehabiliteras först år 2000.
Om han var fysiskt och psykiskt nedbruten – ja. Om han någonsin kompromissade med sitt samvete och blev angivare – nej. Så här skriver han:
”Jag är stolt över att jag redan från början, 1937, beslutade att aldrig bli brigadchef om min vilja kunde leda till en annan människas död, om min vilja måste tjäna ledningen och förtrycka andra människor – lika mycket fångar som jag.”
Hans böcker om Kolyma är lika stora klassiker som Solzjenitsyns om Gulag. Hans reflektioner mot bokens slut om Kolymas lärdomar är fruktansvärda – en slags existentiella slutstationer som påminner om formuleringar från nazisternas dödsläger: ”Jag har förstått varför människan inte lever på hoppet – där finns inget hopp, eller på viljan – där finns ingen vilja, utan på instinkten, självbevarelsedriften – precis som trädet, stenen, djuret.”
För Stalin var en död människa också lösningen på ett politiskt problem. Döden avskaffade problemet, och fanns det många problem så dog många människor.
Och Sovjetunionen hade sannerligen många problem. Följaktligen dog ungefär tre miljoner människor i det sibiriska Kolyma.