– Jag är en grubblare. Poesin hjälper mig att hitta ett förhållningssätt till det som är viktigt i livet, säger han.
Han ursäktar sig när han dyker upp på Stadsbiblioteket. Säger att det är mycket att göra på jobbet, speciellt efter helgens omskrivna tillslag vid Hells Angels kräftskiva. Men denna förmiddag är det inte i sin yrkesroll han träffar media, utan som privatperson, eller för den skull poeten Thomas Ennefors.
– Jag skriver mycket i rollen som chefsåklagare, men då måste jag uttrycka mig korrekt, tydligt, objektivt och sakligt. Därför är det befriande att släppa det juridiska språket som har sina begränsningar och tillåtas vara osaklig.
Han beskriver skrivandet som en ventil där han tillåts klä sina tankar och känslor i ord. Egentligen ett försök att ge förnimmelse av en känsla i en formulering.
– Det är svårt att hitta exakta formuleringar och skapa objektiva verklighetsbilder som gäller för alla, men poesin kan öppna upp åt olika håll, menar han.
Det var redan i tonåren som han hittade poesin som sedan följt honom genom livet.
– Visst hade jag författardrömmar som tonåring, men...
Det blev istället juristlinjen vid Uppsala och Stockholms universitet. Och när han var färdigutbildad gjorde han tingsplacering vid åklagarmyndigheten i Luleå, men valde sedan att undervisa på Luleå tekniska universitet.
– Jag var tjänstledig i tre år för att jobba på universitetet, byggde bland annat upp det program som heter rättsvetenskap tillsammans med en kollega och var tveksam om jag skulle gå tillbaka till rättsväsendet. Jag hade lite planer på att forska, men... Jag gifte mig, fick barn och tänkte att det var dags att skaffa ett riktigt jobb, säger han och ler.
Dikten ”I rättssalarna” tolkar jag närmast politisk där du beskriver ett ganska omänskligt rättssystem?
– Det är upp till var och en att tolka, men det är inte politik. Då hade jag skrivit en debattartikel eller ett inlägg i någon juristtidning, säger han bestämt.
Diktsamlingen ”Än flyger jag i drömmarna” består av 49 dikter – poesi som kanske aldrig nått längre än skrivbordslådan om det inte vore för journalisten Tommy Lundkvist på Norrbottens-Media.
– Han uppmuntrade mig att publicera och satte mig i kontakt med Peo Rask på förlaget Black Island Books. Men visst funderade jag över om jag verkligen ville publicera mig. Nu ser jag det som en stimulerande utmaning, om än en ganska otäck sådan.