Hon blev internationellt uppmärksammad med sin förra bok: Mannen utan ansikte. Den nya, fem år efteråt, sägs besanna det hon förutsade.
Jag hade stora förväntningar. Gessen har för att åskådliggöra skeendet valt att försöka imitera Svetlana Aleksijevitj metoder, att visa verkligheten genom att låta människor berätta direkt. Problemet är dock att Gessen – till skillnad från Aleksijevitj – mycket snävt har valt dem hon intervjuat. Hennes undersökning baserar sig på vad fyra personer födda på 80-talet samt deras närmaste berättat.
1. Zjanna, vars far var fysiker och guvernör i dåvarande Sovjetunionen. Familjen umgicks med den internationellt kände fysikern och regimkritikern Zacharov. Zjannas mor var lärare i franska, hennes farmor läkare.
2. Masja, vars mor var filosofie doktor och senare egenföretagare. Masjas mormor och morfar var båda raketforskare och chefer för var sitt institut vilket gav speciella privilegier.
3. Serjozjas pappa var nära bekant med Jeltsin, och hans farfar var ambassadör under Gorbatjov.
4. Ljosjas farfar var mönsterarbetare på ett kollektivjordbruk, med särskild ställning och extra tilldelning av det mesta.
Redan detta urval gör mig skeptisk. Hur ska Gessen få till en rättvis bild av förändringarna genom att enbart intervjua människor i priviligierad ställning? Men när hon dessutom i förordet säger att hon valt ut dem för att de var ”vanliga”, då ifrågasätter jag hela hennes projekt. Visst, de brottas med byråkratin och hindras i sina karriärer, men till skillnad från miljontals andra ryska medborgare har de ett kontaktnät att vända sig till.
En tes som Gessen driver är: ”ett land som inte har några sociologer, psykologer eller filosofer, vad kan det veta om sig självt?” Jag kan inte låta bli att skrocka över alla experter som inte hade en aning om hur ”vanligt” folk skulle rösta i USA. Eller i Storbritanniens brexitomröstning.
Det är svårt för alla att orientera sig när politiken svänger hit och dit. Gorbatjev, Jeltsin, Putin, en förväntad demokrati som övergår till något som närmast kan liknas vid despotism. Men författaren hoppar mellan personerna och sina egna kommentarer. Rörigt och obearbetat. De enskilda rösterna stiger inte fram utan allt blandas ihop. Att Putin stöder sig på beprövade byråkratiska metoder för att förskansa sig vid makten visste jag redan, Gessens bok tillför inget nytt.