Det berättar om vår tids bräcklighet i samhälleliga system gentemot mänskliga problem. Abed från Bagdad mals genom byråkratins kvarnar och outgrundligt nog kommer han levande ut därifrån.
Abeds berättelse är gripande och Breskys ihärdighet är beundransvärd. Vår tid har ju fött nya bruna uttryck som ”godhetsknarkare” och jag kan tänka mig att näthatarna har ett nytt objekt här. Låt oss istället hylla honom. Bresky och Abed kämpar och tragglar i nio år och räknar jag rätt hinner Abed bli 25 år innan det efterlängtade arbets- och uppehållstillståndet anländer. Hur många skrivelser, hur många blanketter, möten, överklaganden? Hur många timmar i telefon, hur många resor, hur lång väntan?
Den byråkratiska idiotin hos de myndigheter som har att lösa flyktingens humanitära utsatthet verkar faktiskt oändlig, dessutom verkar den uppbyggd av inte obetydliga andelar dumhet och inkompetens. Den slutsatsen dröjer sig kvar lika länge efter läsningen som tanken att vår humanitära uthållighet aldrig får ha ett slut. Den senare tanken är viktigare.
Abeds far var medelklass, föreståndare på ett varuhus och dessutom medlem i Saddam Husseins Baathparti. I den sönderfallande arabiska världen löser man nästan alla problem med våld och hämnd, så även efter att Saddam störtats, de som stött honom blev alltså fria villebråd. Men de hot som riktades mot familjen och därmed mot Abed räckte inte till, de var inte tillräckligt personliga ansåg migrationsmyndigheterna.
Det är en oöverskådlig räcka av obegripligheter, godtycke, slarv, bortförklaringar och så att säga ren dumhet och oskicklighet som redovisas genom Breskys tålmodiga prosa. Jovisst, våld och övergrepp är alltid värre, men hur någonting så groteskt som byråkrati kan vara medlet för att lösa mötet mellan en flyktingpojke från Bagdad och det svenska samhällets rationalitet är obegripligt. Tänk om vi inför kontakten med sjukvården hade att med intyg och blanketter från olika håll först bevisa att vi verkligen var sjuka innan vi fick komma till tals? Och att dessa intyg dessutom gärna underkändes utifrån obetydliga formella brister, typ missade kommatecken.
Det är en ond berättelse med ett gott slut. På bokens sista sidor arbetar Abed och studerar samtidigt, hans föräldrar är tillbaka i Bagdad och försöker rekonstruera sina liv. Men vad med dem alla som inte uthärdar nio års strid för sin mänskliga rättighet?