Det finns absolut ingenting att tillägga eller ens kritiskt anmärka på i hans rundmålningar av människor och liv i ett brokigt Dublin. Vilken som helst av dessa noveller visar på en glupande världsaptit, en vilja att skildra myrstacksmyllret av fattigdom, politik, pubar, religion, ungkarlar, präster, kvinnor, arbetsplatser, torg, gator, gator, gator.
Dublin brusar fram, pratar, svamlar, kämpar på. Högt och lågt, i ena stunden betvingande rundmålningar av en stad som vaknar, ungefär som Röda rummets inledningsscen, därefter några tonsäkra repliker mellan två pubgäster, och så en psykologisk snabbskiss, en vardagsscen från kontoret, lite småskvaller, rent fylleprat, lite prästerlig rappakalja, ständigt en replik på lut.
Allt, verkligen allt finns med, men fortfarande möjligt att greppa, det är samma rikedom som i Ulysses, men här är den åtkomlig. Man läser Dublin och Dublin vill låta sig läsas. Efter ett genombrott som detta måste det vara svårt att gå vidare och kanske är det en förklaring till varför Ulysses blev ett slags kosmiskt experiment, lika ouppnåeligt som ryktbart.
Världen ryker, luktar, bullrar, susar, tystnar någon enstaka gång men framför allt pratar den. Vartenda stycke skulle duga att citera men nej, denna bok måste upplevas. Den går utöver, få författare ur världslitteraturen har det här berättargeniet. Han kan påminna om den unge Strindberg med sin aptit på världen, men de två tillhör ojämförbara, skilda epoker.
Storslaget, men samtidigt har novellerna en öppenhet, en lättlästhet och en humor som gör dem tillgängliga som vilket deckare som helst i sommarbersån. Berättelsernas final, deras slutord är inte eleganta avrundningar utan stillsamt och öppna borttoningar. Novellerna upphör med en suck; nu finns ingenting mer väsentlig att relatera om denna del av det mänskliga livet i den brusande staden Dublin vid 1900-talets början, ingenting alls, alltså tiger vi.
Om ingenting annat under denna lediga årstid; läs Dublinbor i Erik Anderssons träffsäkra och mästerliga nyöversättning.