Ständigt Nobelpristippade Ngugi wa Thiong’o ser berättelsen om världen som ett slagfält – där Afrika oftast förlorar. I en ny essäsamling förklarar han kontinentens utmaningar.
När den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’os pappa blev arg brukade han kasta ur sig ett par fraser till sin son: "mburaribuu", "kaniga gaka". Orden på kikuyu – som han översatte från engelskan – hade pappan snappat upp från sin europeiske arbetsgivare, de betydde: "bloody fool", "nigger".
– Han förstod att de var förolämpningar men inte ordens konnotationer, säger wa Thiong’o som fick känna på språkets sprängkraft tidigt i livet.
Den ständigt Nobelpristippade författaren fängslades 1977 för att ha skrivit den första pjäsen någonsin på kikuyu. Hans författarskap lyfts fram för att det så tydligt synliggör kolonialismens konsekvenser. Men först nu kommer hans essäer på svenska, i boken "Se Afrika", där han resonerar kring allt från kärnvapen till godtyckliga gränsdragningar och en framtvingad liberal politik som styrs av västerländska institutioner som IMF.
– Essäerna och fiktionen går hand i hand. Essän hjälper mig att lysa upp vissa idéer och fiktionen låter mig se den levda verkligheten som producerar och är påverkad av dessa idéer, säger han.
Bekvämt nedsjunken i en fåtölj spanar Ngugi wa Thiong’o runt i hotellet. Tillsammans med sin svenske son har han en tävling: att hitta på den bästa historien som ska utspela sig just här.
– Björn skriver på svenska och jag på kikuyu, sedan översätter vi, säger han med en barnslig glimt i ögat – berättarglädjen lärde han sig redan vid sin mors lägereld.
Gång på gång återvänder Ngugi wa Thiong’o till det Kenya som han gick i exil från. Hans litteratur är omöjlig att separera från hans politiska idéer. Och språkfrågan har varit framträdande i hela författarskapet. I fängelset, medan han skrev en roman på toalettpapper, blev han medveten om hur afrikaner berövas sin identitet.
– Språket är en bärare av minnen. Det innefattar så mycket av ett lands historia. Om du gör dig av med det, då gör du dig också av med de minnen som språket bär, säger han och framhåller att problemet kvarstår.
– De flesta intellektuella i Afrika fortsätter att producera idéer på europeiska språk, så det blir ett glapp mellan dem och landets sociala bas, säger han med marxistiskt färgat språkbruk.
"Se Afrika" berättar samma historia som Ngugi wa Thiong’os romaner: sju essäer ringar in hur kontinenten försöker återhämta sig efter att ha blivit dränerad – på människor, resurser och naturtillgångar. Det i sin tur har lett till århundraden av kolonialt våld och oroligheter, som ofta bortförklaras med förenklade teser om "stamkonflikter".
– Afrika har aldrig riktigt återhämtat sig. När man tittar närmre på vilka som kontrollerar gruvindustrin, vare sig det gäller guld eller koppar, har alla företag västerländska ägare. Men du ser inga afrikanska företag som utvinner guld och olja i Europa.
Afrika måste få kontroll över sina egna tillgångar, är hans övertygelse. Men trots alla år av utsugning låter det ändå alltid som att förhållandet är det motsatta, menar wa Thiong’o.
– Intrycket är att Afrika tar emot så mycket hjälp. Men hela EU består av nationer som var slavhandlare på något vis. Vi pratar om 400 år av gratis arbetskraft.
Klyftan mellan maktens elit och det arbetande folket är ett av hans böckers främsta teman. I sina essäer beskriver han hur problemet har blivit globalt. Några få västländer kontrollerar 90 procent av världens resurser.
– Och även inom länderna ökar glappet. Det är ett recept för katastrof, menar jag. Det kan inte fortsätta så här för alltid, säger han och lägger blygsamt till "men allt jag kan göra är att skriva mina böcker".
Ändå är han övertygad om att orden vi använder om världen styr medvetanden.
– I dagens kamp står några av de grymmaste slagen mellan idéer, bilden av världen är ett slagfält. Jag vill visa vad världen skulle kunna vara, det är inte bara fantasier, det är löften inom oss. (TT)