Prisades gjorde han för "Den osynlige mannen från Salem" – första delen i en hyllad tetralogi om den själsligt sargade polismannen Leo Junker. I böckerna om Junker visade Carlsson genomgående vilken driven stilist han är, och med en ovanlig psykologisk insikt dessutom. Lägg till en skarp samhällssyn och inte minst en existentiell dimension i berättandet.
Allt detta finns även i Carlssons nya roman "Järtecken", som är hans sjunde i ordningen. Här är fokus långt bortom storstaden; de fyra böckerna innan utspelas ju i mycket i Stockholm. Nu hamnar vi på den halländska landsbygden, i byn Marbäck, en ort utanför Halmstad, tillika Carlssons uppväxtort. Det gör förstås att perspektiven blir helt andra.
Det börjar med en eldsvåda i utkanten av byn. När branden är under kontroll upptäcks en kropp i det nedbrunna huset. Det är den unga flickan Lovisa som har brunnit inne, och undersökningen visar att hon innan branden har mördats. Den lokale polisen Vidar Jörgensson blir den som tar tag i utredningen.
Så långt ungefär en vanlig dussindeckare när det gäller intrigen. Men Christoffer Carlsson kan mycket mer än så. Först och främst bollar han berättarperspektivet mellan Vidar och pojken Isak, inte minst till en initierad barndomsskildring. Det blir också i första hand en historia om hur ett brott berör dem som finns omkring. De allra närmaste förstås, men även hela bygden. På en liten ort som Marbäck har nästan alla någon relation till offer och förövare. (Som kuriosa kan sägas att det skedde ett verkligt mord i trakten 2018 när nästan hela boken redan var färdigskriven.)
Isak påverkas ordentligt av det hela. Det blir hans älskade morbror Edvard, en ung man på knappa 20 år med ett struligt förflutet, som pekas ut som mördaren, skvallret går. Han passar bara alltför väl in i den bild som invånarna har av en möjlig gärningsman och indicierna är överväldigande. Han döms också.
Likt senaste säsongen av den utmärkta tv-serien "True detective" – som boken har avlägsna likheter med – hoppar Christoffer Carlsson fram och tillbaka i tiden. Vidar Jörgensson har hela tiden en gnagande känsla att polisarbetet inte gjordes ordentligt och han kan inte släppa fallet, trots att åren går. Det påverkar honom starkt som person och sätter många krokben för honom i det privata. Så blir det även för Isak som hela tiden är rädd för att han ska bära på samma anlag som Edvard, att det någonstans i honom finns ett mörker som väntar på att ta överhanden.
Det är också genomgående en mörk berättelse, som dessutom färgas av både stormen Gudrun och tsunamin 2004. Den kryddas hela tiden av små aforismer om livet och tillvaron. Som ett ljust stråk finns skildringen av det vackra men komplicerade kärleksförhållandet som Vidar har med Patricia, "den enda svarta kvinnan i kommunen". Hon är en mycket stark person och långt ifrån någon schablon.
På sina ställen kan Christoffer Carlsson påminna vagt om författarkollegorna Lars Andersson och Henning Mankell, detta sagt positivt. "Järtecken" är en stark berättelse som griper tag och berör. Carlsson visar än en gång vilken begåvad författare han är.