Att bita ihop och gräma sig

I den tryckta tidningen fanns det förr ett insändarforum där det gick att ventilera sin frustration genom att gnälla på företeelser, beteenden och personer: under rubriken Dagens ris glödde missnöjet och indignationen. Ända sedan Lars Teglund, mannen bakom boken, var i tolvårsåldern har han fascinerats av dessa risiga meddelanden.

-- Att de har tid att inte släppa småsaker. De har tid att älta saker och gräma sig - och att posta insändare.

-- Ja, skillnaden är vad man klagar på. Att till exempel notera plats, datum och tidpunkt för den polisbil som inte stannade vid övergångsstället till återvinningsmarknaden i Boden är inget som skulle fungera i det höga tempot i Stockholm.

Själv säger Lars Teglund att han på många sätt är en representant för den norrbottniska - manliga - identiteten som kommer till uttryck i dessa insändare. En identitet som talar om någon som är sammanbiten, som inte tar några konflikter och agerar ut.

-- 99 gånger av 100 knyter jag handen i fickan och tänker att ”nästa gång ska jag säga till”...

Bortsett från det uppenbara underhållningsvärdet i många av insändarna, som de hyresgäster som menar att gårdsrådet på Lingonstigen ska skämmas för att de ”ej ids sätta upp julgransbelysning i utegranen!”, så döljer det sig även andra, djupare psykologiska faktorer i dessa avoga meddelanden.

-- Det finns en tro på att man kan påverka på riktigt, att effekten av dessa insändare kan förändra världen och, inte minst, moralen. Till exempel så tipsar en besviken kund Posten om att lägga personalutbildningen i två omgångar för att kunderna inte ska drabbas av ett lördagsstängt postkontor. Här i norr ligger tanken om medborgarmakt närmare människorna än vad den gör söderut.

Lars Teglund, till vardags marknadsförare med publikfokus på Norrbottensteatern, ser gärna på Dagens ris som ett slags noveller om människor som går över både fysiska och psykologiska gränser.

-- Vi har ett offer, en skurk och så en syrlig knorr i form av en signatur som sätter punkt.