Partiledare kommer numera vanligen med en slags med memoarböcker efter sina avgångar. Nu har Åsa Romson kommit med sin. Hon var kvinnligt språkrör för Miljöpartiet 2011 till 2016.
Boken är kronologiskt upplagd och sträcker sig över Romsons karriär. Hon har få utvikningar om sitt privata liv. Fokus är på politiken. Gällande det är det engagemang för miljön som lett Romson in på partipolitiska banan för att träffa likasinnade centralt.
Man får följa Romsons bana som kommunpolitiker i Stockholm och de då centrala frågorna runt trängselskatt och dubbdäcksförbud på Hornsgatan på Södermalm. I närheten av den bodde för övrigt Åsa Romson.
Under hennes tid växer Miljöpartiet i Stockholm och får ökat inflytande. Sedan växlar Romson över till rikspolitiken. Där blir det mer tåg i fokus än bilar och deras däck. Och miljö förstås.
Perioden 2010-2014 är Miljöpartiet i opposition, likt de fyra åren tidigare. Efter valet 2010 blir Romson kvinnligt språkrör våren 2011. Hon anmälde sig till valberedningen och vann mot Mikaela Valtersson. De hade olika syn på vinster i välfärden. Romson var mot, Valtersson för.
Romson är inriktad på att göra karriär. Ibland lyckas det, som då hon blir språkrör. Ibland lyckas det inte, som då hon hoppats på att bli borgarråd (kommunalråd) i Stockholm.
Efter valet 2014 kom Miljöpartiet och Romson att ingå i den regering S-ledaren Stefan Löfven bildade. Romson fick posten som miljöminister och titeln vice statsminister.
Riktigt känd blev Romson senhösten 2015 då hon på en presskonferens, med stockning i rösten, meddelade att flyktingpolitiken stramades åt, motsatt den politik henens parti hade.
Det skedde efter att Sverige tagit emot många som flydde från främst inbördeskrigets Syrien.
Kanske hade Miljöpartiet lämnat regeringen då om inte klimatkonferensen i Paris skulle hållas inom kort. Den ville Miljöpartiet och Romson vara med på.
När hon avgick som språkrör våren 2016, efter en turbulens som partiet kom in i med MP-ministern Mehmet Kaplans avgång, ville hon vara kvar som miljöminister. Det fick hon inte för nya språkröret Isabella Lövin.
Romsons bok är sakfrågeinriktad. Kanske kan den betraktas som småtråkig, även om det till stor del är allvarliga saker den behandlar.
Jag tycker att Romsons sakliga berättelse om sin tid i politiken är befogad och bitvis intressant.
Intressantare hade det blivit om hon skildrat mer om de avvägningar hon och partiet gjorde gällande att kliva av regeringen eller inte flyktingkrisens höst 2015.
Kanske lämna regeringen varit bättre för Miljöpartiet, men inte för miljöpolitiken.