Amanda Ögren står i en fors och sorterar sten med hjälp av en kratta. Hon är en av arbetsledarna i sommarens stora miljöprojekt.
Tillsammans med grävmaskinisten Christer Lundmark återskapar hon fiskarnas lekplatser och uppväxtområden i Åbyälven.
– Det är inget särskilt tungt arbete. Christer har tagit hand om de stora stenarna. Nu återstår bara finliret. Jag försöker att med hjälp av stenar i olika storlekar skapa en inbjudande lekbotten, berättar Amanda Ögren med vatten upp till midjan.
Flottningen har gamla anor i Sverige. Den lär ha startat redan på 1400-talet, när mängder kol behövdes till att framställa järn.
I Norrbotten tog epoken fart under 1840-talet och pågick i över 120 år innan lastbilstransporter ansågs vara mer lönsamma.
För att skapa bättre förutsättningar för timret att nå sågverken i kusten rätades vattendrag ut och stora stenar sprängdes bort. I besvärliga passager byggdes stenkistor för att förhindra bröten.
Flottningen lämnade efter sig en sargad natur. Reproduktionen av fisk sjönk markant när vattenhastigheten ökade och fiskarnas levnadsförhållanden förstördes.
– Flottningsepoken innebar ett stort ingrepp i naturen. Det är inte konstigt att det finns så lite fisk i vissa älvar, säger Sofia Perä, biträdande projektledare på Länsstyrelsen i Norrbotten.
För tre år sedan startade återuppbyggnaden av vattendragen. Vid Pollockforsen, cirka 1,5 mil nordväst om Långträsk, finns fiskevatten som projektets koordinator Markus Eriksson känner utan och innan.
– Min morfarsfar byggde ett torp i området. För 20 år sedan fanns här hyfsat med fisk, men den har nästan försvunnit helt. I bästa fall kan man få en harr på något hekto. Jag slutade att fiska här för flera år sedan.
I dag utgör han ett stöd för projektets arbetsledare. Det är nämligen den 26-åriga biologen Amanda Ögren som ska se till att Pollockforsen återfår sitt ursprungliga flöde.
Redan efter ett dygns arbete har forsen fått ett delvis nytt utseende. Christer Lundmark har kört ned sin grävmaskin i vattnet för att luckra upp älvbotten som packats hårt efter alla år av flottning.
Han placerar ut stora stenar i huvudfåran och breddar älven genom att gräva bort vegetationen vid strandkanten.
– Jag brukar stå antingen i älvfåran eller så springer jag upp till bron för att dirigera. "Nej, den där stenen ska flyttas fyra-fem meter åt det där hållet." Vårt syfte är att ta ned farten i forsen. Det innebär att mindre fiskar inte spolas i väg utan kan bli kvar i sin uppväxtmiljö, berättar Amanda Ögren.
Arbetslaget använder sig bara av material som de kan hitta i omgivningen. På strandkanten har nyfällda träd lämnats kvar i vattnet.
– Det ser kanske lite stökigt ut, men naturen är sådan. Vi har med avsikt placerat döda träd i vattnet. Tanken är det ska bli viktiga habitat för insekter och ge små fiskyngel möjlighet att gömma sig och kunna växa till sig här innan den söker sig mot älvmynningen.
Det är första året som Amanda Ögren deltar i projektet Reborn, men hon får stöd av koordinatorn Markus Eriksson som varit med sedan 2017.
– Det kommer nog att dröja innan man kan se effekterna av vårt arbete, men jag tror att det här blir bra - till slut, säger Amanda Ögren.
Hennes arbetskollega Christer Lundmark är lite mer trosviss.
– Vi lämnar inga garantier, men nog ska det här hålla i minst 100 år.