Efter sista salvan

?Laver 12? står det på en lutande skylt med avflagnad färg fyra mil väster om Älvsbyn. Vi viker inte av, men våra tankar dröjer en stund vid det gamla gruvsamhället. I slutet av 1930-talet ansågs Laver vara Sveriges modernaste ort med vägbelysning, kylskåp, vattentoaletter, och ett unikt gatunät. Ambitionen var ett mönstersamhälle vars livsstil, värderingar och stadsbyggnad skulle breda ut sig över Sverige. En sorts föraning om Per-Albin Hanssons idé om folkhemmet. Tio år efter uppbyggnaden tog malmen slut. Det dröjde några månader innan allt var jämnat med marken. Borta. För alltid. Det är till Laisvall vi ska. Samhället stod klart i mitten av 1940-talet och blygruvan var länge en av världens största. Den 31 oktober 2001 sprängdes den sista salvan. Det är snart två år sedan. Orten står fortfarande kvar. Vid den röda Konsumbyggnaden mitt i samhället träffar vi Bengt-Erik Näslund och Emil Wallström, båda 19 år. När de växte upp hade de som alla andra barn massor av drömmar. Den främsta var att en dag få jobba under jord. Så fort det var dags för skolpraktik eller sommarjobb sökte de sig till gruvan. Under lediga stunder smög de förbi grindarna, gick in på området och tog hissen ner till underjorden. Det är svårt att förklara. Men man präglas väl av sin omgivning, resonerar de. De har precis gått ut gymnasiet och är fortfarande inställda på att bli gruvarbetare. Emil bor kvar i Laisvall och ska rycka in i lumpen till hösten. Bengt-Erik jobbar som elektriker vid ett sågverk i Burträsk. ? Varför jag längtar tillbaka? Ser du vattnet och de där knölarna, säger han och pekar mot Laisan och fjällmassiven. Det här är min värld, jag är uppväxt här, säger han. Emil är övertygad. Efter militärtjänsten kommer han tillbaka. Laisvall lämnar han aldrig. ? Ja, jag vet att jag inte kan jobba som gruvarbetare här. Men jag har redan kört lastbil under kortare perioder i gruvan i Malå. Mest troligt har jag jobb där efter lumpen. Det är 15 mil dit, men jag tänker veckopendla och ha min bas i Laisvall. Bengt-Erik trivs ganska bra med sitt jobb på sågen i Burträsk. Men han ser det bara som en övning inför den dag han tar hissen ner i någon gruva. Även där behövs elektriker. ? Lukten av blött berg, jag trivs helt enkelt under jord. Det är mysigt och stor och tung industri är otroligt fascinerande, jag är ju van vid det. Dessutom känns det som ett ansvar att hålla kvar yrket i släkten. Madelene Jonson, 16 år, sluter upp. Även hon säger sig trivas i Laisvall. Och ja, hon vill bo här som vuxen. Men först tänker hon utbilda sig till veterinär. ? En veterinärklinik i samhället är väl min dröm, säger hon. Vi åker vidare och går in på gruvområdet. I bakgrunden speglar sig solen i sjön Laisan. Sommarvärmen är påtaglig. Men vindarna som strömmar in från fjällen gör luften frisk och klar. Området är nästan kusligt ödsligt. Taket på kontorsbyggnaden är raserat. Rostiga plåtar och betonghögar från rivna väggar ligger utspridda på den enorma industritomten. De gigantiska fläktarna som brukade höras över hela byn har tystnat. Inga malmbilar kör längre i skytteltrafik in och ut genom grindarna. Inga gruvarbetare kliver på sina skift. Fågelkvitter och ett och annat hundskall är allt som hörs. Längst upp på egnahemslängan tar Karl-Lennart Lundmark emot utanför sitt nymålade hus. Han bjuder på kokkaffe och ostmackor. Efter sammanlagt 20 år i gruvan fick han se sig om efter något annat. Boliden ? som hela bygden förlitat sig på under ett halvt sekel ? fanns inte längre till hands. Som 51-åring satte sig Karl-Lennart för första gången på 30 år i skolbänken. Dag som natt plöjde han igenom böcker och pärmar. Och anteckningsblock efter anteckningsblock fylldes. Han var nära att ge upp flera gånger. Ibland kändes det som att hjärnan skulle explodera. ? Hade någon stuckit en nål i mitt huvud när det var som värst vet jag inte vad som hade hänt, säger han. Men han kämpade på. Efter 15 månader hade han papperet i handen. ?Undersköterska? var skriftens centrala ord. Nästan direkt fick han fast jobb vid ett äldreboende i Arjeplog. Att åka till arbetet tar inte mer än en halvtimme. Karl-Lennart säger att han aldrig haft det bättre. ? På något vis är det mer mänskligt än i gruvan. Vi hjälper ju människor, åldringarna har ett stort förtroende för oss och man får så mycket tillbaka. Inte förrän nu har jag insett hur viktigt det sociala är på en arbetsplats. Jag får väl så här i efterhand säga att det var ganska tröttsamt att sitta i en maskin och borra i en bergvägg. Vi talar om Laisvalls framtid. Det kommer att bli tufft, tror Karl-Lennart. Han säger att bygden nu befinner sig i någon form av övergångsfas då ingen säkert vet vad som bör göras. Men han avslutar med en fras som kommer upprepas likt ett mantra under dagen. ? Vi kommer att leva kvar länge. Klockan är elva och Karl-Lennart gör sig i ordning för att åka ut och fiska. Den som inte vet bättre kan tro att det före detta gruvsamhället ligger i vårt västra grannland. De norska flaggorna är avsevärt fler än de svenska. Här är fastigheterna billiga och restriktionerna för skoterkörning är inte lika hårda som i Norge. Bland byborna välkomnas norrmännen. Husen underhålls och det blir liv och rörelse i samhället under helgerna och somrarna, resonerar de flesta. ? De målar husen så roligt. Rött med gröna knutar och orange. Det har inspirerat många ortsbor att själva måla om huset, man har vågat släppa loss, säger Barbro Nilsson. Och med norrmännen hoppas många att besöksnäringen ska ta fart. Vid den före detta brandstationen möter vi Bo Nilsson. Från slangtornet hörs giriga skrik från svultna svalungar. Betongväggen är sprucken, men taket är nylagt. Förra sommaren köpte Bo byggnaden ?för en spottstyver? och han säger att han har en hel del ?galna idéer?. ? Men det kanske mest realistiska är ett museum. Jag är på jakt efter att köpa en brandbil från 1950-talet, precis en sådan som fanns här när det begav sig. Sedan samlar jag på båtmotorer och det skulle man också kunna visa upp, avslöjar han efter en stunds övertalning. När gruvan lades ner var Bo övertygad om att turistnäringen skulle rädda Laisvall. I dag är han inte lika positiv. ? Det har gått trögare än jag trodde. Men det kanske är en övergångsfråga. Folk har förlitat sig på Boliden i så många år och det tar ett tag innan folk inser att man måste göra något själv, säger han. Mitt emot brandstationen finns kiosken. För bara ett år sedan var den fallfärdig. Nu är den utbyggd och renoverad med en ny träfasad. ?LAISDALENS CAMPING?, står det ovanför ingången. ? Jag kände nog att jag ville visa att vi inte lägger oss platt och dör. Får vi bara hit lite fler turistentreprenörer är jag säker på att vi har en stugby här om fem år, säger Maria Sundström. Om vi lyfter blicken från campingen och brandstationen ser vi skolbyggnaden och dess lekplats. En by dör utan sin skola, brukar det heta. Diskussionen om byaskolans vara eller icke vara har pågått länge. Nu talar det mesta för att den slår igen från och med nästa höst. Smärtgränsen är nådd. Arjeplogs kommun dras med ett kraftigt ekonomiskt underskott och 13 elever anses vara allt för lite även i en extrem glesbygdskommun. ? Jag vet inte vad jag ska tycka, suckar föräldern Lars Lestander. Det blir ju strängt för barnen att pendla fyra mil enkel väg varje dag. Samtidigt behöver de ju komma i kontakt med fler barn. ? Men flyttar, det gör vi inte, fortsätter han. Det börjar lida mot kväll och vid campingen återser vi Emil, Bengt-Erik och Madelen. Vi blir erbjudna en åktur i Emils vita Peugeot från 1985. En stickande lukt av persika och vanilj möter oss i bilen. Källan är lätt att lokalisera; i framsätet dinglar 27 ?Wunderbaums? i olika färger. Just denna dag är det fredag och de planerar att ta med gitarren och åka ner till Laisan och grilla. Vi undrar om de t