Mary Sundström ler. Hon ser ut att må bra, riktigt bra när vi träffar henne i hemmet i Laisvall.
Det har gått tio år sedan vi sågs senast. Och det är en helt annan kvinna som vi har framför oss, inte den trötta och sjukt smala dialyspatenten utan en person som lyser av livsglädje och friskhet.
Tacksamheten till systern Clary var stor då och har inte minskat.
- Hon gav mig sin ena njure - det är den finaste gåva som man kan ge en människa.
Fungerat perfekt
Den som genomgått en transplantation måste ta flera olika mediciner livet ut. Det handlar bland annat om mediciner som förhindrar avstötning.
- För mig har allting fungerat perfekt - jag har inte haft några som helst problem, säger Mary Sundström
I det sammanhanget talar hon om halten kreatinin som hon hade när hon var som sjukast. Det handlade om ett värde på drygt 800 jämfört med de 90 som en kvinna ska ha som mest. Nu är värdet nere på 125 och det anser läkarna vara mycket bra.
En gång i kvartalet åker hon till Sunderby sjukhus för kontroll. Då skjutsar maken John henne. Det är stor skillnad mellan dessa resor och de dialysresor som hon tvingades till före transplantationen.
171 mil per vecka
I två år åkte hon från hemmet i Laisvall till Sunderby sjukhus tre gånger i veckan. Det gjorde henne till landets mesta dialysresenär: 171 mil per vecka.
Varje morgon klockan 04.15 stod taxin och väntade på henne. Tolv timmar senare var hon hemma och trött och utmattad av dialysen, den långa resan och av att ha gått upp så tidigt.
Det var allt detta som fick maken John att gå och testa sig, han ville veta om han kunde donera en av sina njurar till hustrun. På den tiden, för tio år sedan, var inte transplantationstekniken så utvecklad. Det innebar att man bara kunde transplantera njurar från en givare som hade en viss blodgrupp.
Och testet visade att John Sundström hade fel blodgrupp. När Mary Sundströms syster Clary fick höra det lät hon testa sig. Det visade sig att hennes blodgrupp passade ihop med systerns.
Då stod Mary Sundström redan på en väntelista för transplantation på Sahlgrenska sjukhuset. Genom systerns donation fick Mary förtur och datum för transplantation bestämdes. Nu närmade sig slutet på en lång resa för Mary Sundström.
Den började med värk på höger sida. En undersökning visade att hon hade den ärftliga sjukdomen cystnjure. Denna sjukdom äter bokstavligen upp njurarna som sakta men säkert upphör att fungera. För att personen ska överleva måste blodet renas från de giftiga ämnen som njurarna normalt tar hand om.
En av de första
Mary Sundström började därför med påsdialys som den sjuke klarar av att sköta själv. Den här metoden fungerade i ett år innan komplikationer tillstötte. Nu återstod bara en metod för att rena hennes blod: vanlig dialys. Till en början åkte Mary Sundström till sjukhuset i Boden en gång i veckan, sedan två och till slut tre gånger i veckan. När Sunderby sjukhus öppnade (hösten 1999) var hon en av de första patienterna.
Den 24 september 2001 reste Mary Sundström till Göteborg och Sahlgrenska sjukhuset för att genomgå en njurtransplantation. Kuriren följde med på resan.
På operationsbordet
Två dagar efter ankomsten till sjukhuset låg hon på operationsbordet. Kirurgerna lämnade för en kort stund kirurgavdelningen och visade upp njuren som skulle sättas in i Mary Sundströms kropp.
Allt gick bra och Mary kunde återvända till Laisvall efter en tids konvalescens.
Det har gått tio år sedan Mary Sundström genomgick njurtransplantationen och som gjort att hon kan leva ett normalt liv utan några inskränkningar. Där ingår långpromenader och fiske. Men inte bara det.
- Tre gånger har vi besökt vår ena dotter som bor i Australien, senast i början av detta år. Och till jul kommer hon och hennes familj till Laisvall. Det ska bli riktigt roligt, säger Mary Sundström.