För trettio år sedan, i månadsskiftet november - december 1989, kunde NSD och Kurirens läsare följa ett fjällräddningsdrama, på liv och död, i Kvikkjokksfjällen. Två fjällräddare hade Kvikkjokk som arbetsfält då, Tor L.Tuorda och naturbevakaren Sture Danielsson. Det här är Tors historia.
Första dygnet, 30/11-1/12
Vädret i Kvikkjokk var ganska beskedligt på morgonen den 30 november 1989 när Tor Tuorda gick ut för att sköta sitt uppdrag som väderobservatör. En av grannarna var ute och skottade snö. Han satte ner spaden och ropade till Tor:
– Har du hört? De säger på radion att Per Blind är försvunnen till fjälls. Han ska ha försvunnit när de var ute och samlade renarna.
Tor, som också jobbade som väderobservatör, vände instinktivt blicken västerut – där tornade höga moln upp sig på himlen.
Han kontaktade direkt kollegan Sture Danielsson och de två fjällräddarna gjorde sig redo att åka iväg för att hitta Per. Skotrarna var tankade och packade och klara för avfärd. De väntade, alltmer otåliga, på klartecken från polisledningen i Luleå och klockan två ringde de själva upp.
– Vi fick befallningen att "ni måste vänta in en polispatrull som anländer till Kvikkjokk imorgon bitti. Invänta vidare order""
– Då hade det gått ett dygn till ingen nytta, säger Tor.
Andra dygnet, 1/12 - 2/12
Framåt morgonen anlände två poliser – den ene med några få dagars erfarenhet av skoterkörning den andre med bara några få timmar. Tillslut kunde ändå karavanen ge sig iväg.
Då satte ovädret igång.
– Vi plöjde genom en halvmeter vatten längs Padjelantaleden. Vi det laget vi nådde fram till turiststugan i Njunjes var det rykande snöstorm, eller snarare regnstorm. Vi var tvungna att stanna i stugan för att avvakta bättre väder.
Det var för svårt för Tor och Sture att sitta stilla och vänta så de gjorde nya, upprepade, försök. Målet var nu den renvaktarkoja som de visste att Per hade nyckel till.
– Vi hade sagt innan att hittar vi honom inte i kojan så är han död. Ingen kan överleva i detta väder. Man blir blöt och kall på en gång och det går inte att skydda sig mot det utan regnkläder.
Men vädret hade snarare försämrats. Sikten var på sin höjd tio meter i den regnblandade snön som vid det laget blåste horisontellt.
– Men Sture hade inbyggd kompass. Han hittade rätt direkt och vi lyckades få upp stugan. Den var tom. Vi såg på varandra med tårar strömmande nedför kinderna. I den stunden räknade vi bort honom.
Nu var de inställda på att hämta hem en kropp. Sture misstänkte att Per hade kört utför den lömska Fieres-klippan och de gjorde ett försök att nå fram dit men vädret tvingade dem att vända tillbaka till kojan. Efter ännu ett försök tvingades de ge upp försöken den dagen.
Tredje dygnet, 2/12 - 3/12
Efter en orolig natt i kojan var förhållandena än värre. Sikten var i den närmaste noll. Blötsnön packades in under skotrarna så att de inte fick luft och det gick knappt att komma framåt. De gjorde flera försök men tvingades återvända. Maten började nu tryta och ännu en natt kom.
Fjärde dygnet, 3/12 - 4/12
Vädret har blivit något bättre under natten även om det fortfarande blåste hårt. Tor och Sture satte iväg på egen hand mot Fieres-klippan.
– När vi närmar oss ser vi en helikopter stå stilla och hovra.
De åker mot platsen där helikoptern markerat i sakta mak, med skotrar som knappt rör sig trots full gas.
– Vi började köra upp längs rasbranten, rakt mot klippan. Där helikoptern hovrat ser vi en mänsklig rest av något slag.
Det är brant och snön ligger hårt packad – ett tecken på att en lavin gått. De går närmare till fots och ser att det är ett skotervrak. Tor ser upp mot klippan och något ljust avtecknar sig mot det svarta berget. Det är en hand som sticker upp ur snön. Den är helt vit och helt stilla.
– Jag vänder mig mot Sture som ropar i sin kommunikationsradio till helikoptrarna "Vi har hittat honom – men han är död". Jag tittar på handen och ser plötsligt hur den rör sig – ytterst, ytterst lite. Jag ropar till Sture "för helvete, handen rör sig". "Sluta nu, det är bara vinden", svarar Sture. Sen tittar han också och ser även han att den rör sig, mycket svagt, från sida till sida.
De börjar gräva frenetiskt för att hitta hans huvud och märker snart att det bildats ett hårt islager av Pers utandning – ett islock med små hål där syre kunnat sippra in.
– Sjuttio centimeter ner ungefär ligger Per. Han tittar på oss med ett öga – det andra igenkorkat – och frågar "var är jag".
Epilog
Per Blind togs direkt omhand av läkare från Gällivare som följt med i en av helikoptrarna. Han lades på en skoterkälke som fick fungera som bår. Man var tvungen att lyfta honom ytterst försiktigt eftersom läkarna bedömde att han troligen hade is i blodet. En isklump kunde lossna och följa med till hjärtat. Han lastades in i helikoptern och flögs till Gällivare sjukhus och sedan vidare till dåvarande regionsjukhuset i Umeå för intensivvård. Piloterna Sören Hedström och Tore Dahlberg från F 21 kunde senare redogöra för hur flera helikoptrar kört i skift ovanför platsen men hur vädret hindrat dem från att landa.
Per Blind överlever utan större skador förutom att han tvingades amputera den hand som stack upp ur snön och som troligen räddade honom. Där sitter idag en krok.
Tor Tuorda lämnade fjällräddningen i protest efter insatsen som han ansåg vara oprofessionellt ledd.
Vi har varit i kontakt med Per Blind som avböjt medverkan.