Unikt reportage: Innanför taggtrådsstängslet sitter Sveriges farligaste män

Det är onsdag och regnet sköljer över Närke när ett oöverskådligt långt taggtrådsstängsel signalerar att bilturen till Kumlaanstalten är över.

Här sitter de män som polis och rättsväsende betraktar som Sveriges farligaste personer. Det är mördare, rånare, gängledare. Grovt kriminella män som samhället har valt att placera på det mytomspunna fängelset av säkerhetsskäl.

Här sitter också de mest svårplacerade.

I dag rör det sig om mellan 400–500 män. De flesta av dem dömda för riktigt grov brottslighet.

Bara att ta sig in på anstalten är ett projekt. Den här gången är besöket föranmält, vilket förenklar. Väl inne i fängelset har en säkerhetssluss och gallergrindar genom stängsel och murar passerats.

På Kumlaanstalten hamnar alla män som dömts till fängelse i fyra år eller längre. De placeras inledningsvis på den så kallade riksmottagningen.

En handfull av dem varje år kommer från Norrbotten. Andrei Manko, som dömdes till 13 års fängelse för styckmordet i Kalix, är den senaste av dem.

Här har också Toni Alldén, Krille Hansson, Rasmus Enmark och Jerry Sorvoja Polvi, samtliga dömda för mord, suttit under en tid.

Johan Fritioff, kriminalvårdsinspektör på riksmottagningen, tar emot Norrbottens Medias utsände.

Han berättar att riksmottagningens uppdrag är att göra en säkerhets- och riskbedömning på de dömda männen.

– Förra året hade vi i runda slängar 430–440 intagna som vi utredde. I år tror vi att den siffran kommer att öka något. Uppemot 500 har vi tippat på, säger Johan Fritioff.

De dömda utreds mellan fem och åtta veckor innan de slutligt placeras någonstans i Sverige för att avtjäna sitt fängelsestraff.

Den här dagen får Norrbottens Media en unik inblick i verksamheten på Nordens största fängelse.

Här arbetar nästan 500 fast anställda och ett stort antal vikarier, uppger Johan Fritioff. Denna sommar jobbar uppemot 100 sommarvikarier innanför murarna.

För de intagna är dagarna inrutade i ett strikt schema.

– Vi har öppet för de intagna mellan halv åtta på morgonen och halv åtta på kvällen, då inlåsningen börjar. Sedan har vi nattpersonal. Anstalten bemannas dygnet runt. Vi brukar säga att vi har öppet dygnet runt. Året om. Alla dagar, säger Johan Fritioff med ett leende.

Under kvällar och nätter leds verksamheten av ett vakthavande befäl som har en nattstyrka till sitt förfogande. Normalt handlar det om arbetspass utan någon större dramatik eftersom de intagna finns i sina celler.

– Det kan vara vissa som har någon form av medicinskt vårdbehov som man behöver kika till. Annars är det väldigt, väldigt lugnt nattetid. Det är sällan det är någonting. De intagna vill inte heller ha något spring på avdelningen efter inlåsningen. Då vill de att det ska vara lugnt och skönt, säger Johan Fritioff.

Anledningen är lika enkel som skrämmande: De intagna rör sig bland Sveriges farligaste brottslingar.

– På Kumlaanstalten hamnar de intagna i en situation som tidvis kan vara ganska pressande och stressande. Och det är klart att det kan vara en anspänning att behöva vara på sin vakt hela dagarna. Så kvällstid tror jag de går ner i varv. Man kollar på tv och läser böcker, och kanske skriver brev till anhöriga.

Och precis som på många andra fängelser runt om i världen styrs de dömdas vardag av tydliga hierarkier, menar Johan Fritioff.

– Vi brukar säga att de intagna har sitt regelverk, och vi har vårat. Sedan samkörs de någonstans. Men det är självklart vi som bestämmer.

– Accepterar och accepterar..., men så är det överallt var än du är i samhället. Det finns alltid hierarkier, om det så är i skolklassen, på dagis eller på arbetsplatsen. Vissa tar mer plats. Och det klart, här ligger ju våldsanvändningen givetvis närmare till hands än på andra ställen. De är ju här för att de har begått brott.

Verksamheten inne på Kumlaanstalten kan kanske bäst beskrivas som ett litet samhälle – med rigorös kontroll. Fotoförbud råder och mobiltelefoner och andra tekniska hjälpmedel får lämnas utanför fängelseområdet.

Alla transporter av intagna sker via långa kulvertar under fängelsebyggnaderna. Här nere har intagna fått chansen att uttrycka sig med målningar. På ena väggen har någon för många, många år sedan målat hockeyspelaren Börje Salming, iförd Brynäs matchställ.

På den andra väggen finns målningar av modernare snitt.

– Hela kulvertsystemet är flera kilometer långt. Det här är ett väldigt säkert system, säger Johan Fritioff under promenaden till en av avdelningarna på fängelset.

Ett jättelikt lager, där de intagnas personliga saker förvaras, är också placerat under markplan.

– Det här är en stor enhet på anstalten, säger Johan Fritioff.

I C-huset är de dömda männen tillbaka för lunch efter en förmiddag ute på arbetsplatserna. En yngre man finns vid vaktkuren och får hjälp med ett brev av en kriminalvårdare. En annan, byggd som en styrkelyftare i de tyngre klasserna, efterlyser en psykolog när han tittar ut från korridoren med celler.

– Det är här ute vi har mest intagna. Här är det 15- och 16-mannaavdelningar och här är det jobb och skola som gäller, säger Johan Fritioff.

De som avtjänar sina straff på denna avdelning är dömda till allt från kortare fängelsestraff upp till fängelse på livstid.

– Det är säkerhetsklassen som styr. Strafftiden är helt ovidkommande. Det handlar om behov av ordning och reda.

Kumlaanstalten byggdes 1965 och har sedan dess haft de tyngsta förbrytarna som gäster.

– Det är framför deras beteende inom anstalt som gjort att de sitter här. Det behöver inte vara långa strafftider, utan man bedöms vara svårhanterlig, säger Johan Fritioff.

Under veckorna jobbar de intagna i industrilokal där 14 olika industrier inryms. Det finns också möjligheter att studera i särskild skolbyggnad.

Inne på fängelseområdet finns stora promenadgårdar.

– De flesta promenerar eller joggar. Det handlar om en timme per dag. Sommartid får de lufta sig lite extra om det är varmt.

Här finns en rad olika avdelningar, så kallade normalavdelningar, avdelningar för de som mår psykiskt dåligt och isoleringen – som kriminalvården kallar avskildhetsavdelning.

På denna avdelning sitter de fängslade helt utan kontakter med andra intagna. En tillvaro där en timmes promenad i en rastgård bryter ensamheten vid sidan av samvaron med personalen

– På avskildhetsavdelningen hamnar man antingen för att det varit en konflikt eller ett bråk, med personal eller med en annan intagen. Eller för att man känner sig för otrygg för att vara på en vanlig avdelning. Man kanske mår för psykiskt dåligt för att vara där. Det finns flera olika faktorer.

På isoleringen blir det många samtal med de intagna. Särskilt med dem som sitter längre tider, förklarar Johan Fritioff.

I ett antal fall är orsaken till att en dömd brottsling isoleras att kriminalvården inte finner någon lämplig konstellation på en avdelning.

– Vi kan inte erbjuda en säker plats. Man har helt enkelt för mycket ovänner. Men det här med avskildhet är något som vi jobbar stenhårt med. Vi vill ha så korta isoleringstider som det möjligen går.

Den avdelning som det råder störst sekretess kring är säkerhetsavdelningen Fenix. En byggnad med fyra flyglar och sex celler. Avdelningen omgärdas av rigorösa säkerhetsarrangemang, bland annat en mur extra.

Det är ett fängelse i fängelset.

Fenix byggdes efter flera uppmärksammade rymningar och fritagningar under 2004 från anstalterna Hall, Norrtälje, Mariefred – och Kumla.

I dag finns ytterligare två identiska avdelningar på Hall och Saltvik.

Johan Fritioff förklarar kort att han inte kan berätta speciellt mycket om Fenix av säkerhetsskäl.

– Vi gör bedömningen att en plats på normalavdelning inte är lämplig, då vi har en oro för exempelvis rymning, fritagning, fortsatt kriminallitet eller annan allvarlig ordningsstörande verksamhet. Det är då man hamnar där, säger Johan Fritioff.

Under promenaden från C-huset får Norrbottens Medias utsände en inblick i delar av de säkerhetsarrangemang som finns på Kumlaanstalten. Att vissa dörrar öppnas med en tagg. Att andra kräver en nyckel – och att dörrar vid vissa positioner på anstalten bara kan öppnas av personal i centralvakten.

Personalen jobbar aldrig ensam, förklarar Johan Fritioff.

– Möjligen, vid vissa samtal, att vi sitter själv. Men då har vi bevakning i direkt anslutning, att någon står utanför dörren.

– Det blir vardag av det med. Vi som har jobbat här ett tag, vi tänker väl inte på att det är så. Man är så inpräntad i det här "säkerhetstänket" att man hela tiden agerar på ett professionellt sätt. Men vi kör samma korrekta och professionella bemötande mot alla. Det är vår skyldighet.

Johan Fritioff har sett en tydlig förändring under de år han har jobbat på anstalten.

– Jag märker en ganska stor skillnad på hur det var då och hur det är i dag. För sju år sedan var det mer likt hur det såg ut för kanske 15-20 år sedan. Det var mer strikt och det fanns mer respekt för de äldre intagna på en avdelning, på ett helt annat sätt än vad det gör i dag. Vi hade inte de här löst sammansatta gängbildningarna. Då var det mer Bandidos, Hells Angels, OG och Wolfpack, som fanns då. Det var några gäng som styrde. Nu är det mer de här förortsgängen.

Det här är en verklighet som i förlängningen innebär slitningar.

– De är ju inblandade i mycket konflikter på utsidan, och givetvis följer det med in här också.

Han ser också allt yngre intagna. Unga män, ofta från storstädernas förorter, som har valt den kriminella vägen.

– De lever det där livet som det berättas om i media, med gängkriminella och löst sammansatta grupperingar.

Genom åren har spektakulära rymningar genomförts från Kumlaanstalten. Den mest omtalade skedde på natten mot den 18 augusti 1972 då 15 interner rymde från den så kallade Kumlabunkern. Bland rymmarna fanns rånaren Lars-Inge Svartenbrandt, som under en tid beskrevs som Sveriges farligaste man, terroristen och mördaren Miro Baresic och rånaren Nisse Pistol.

Den senaste rymningen utspelade sig i januari 2004 då beväpnade män fritog tre intagna. Denna händelse ledde i förlängningen till en markant skärpning av säkerheten.

Det här är ingenting som personalen pratar om i dag.

– Jag skulle nog säga att väldigt mycket vatten har runnit under broarna sedan 2004, bland annat så har de här säkerhetsenheterna inrättats. Vi har också ett annat sätt att tänka och så. Kriminalvården har utvecklats extremt mycket de senaste 10–15 åren, säger Johan Fritioff.

– Men självklart har man alltid med det på något sätt. Vi ska ju upprätthålla samhällsskyddet och hålla de här killarna på plats.

Cecilia Wärn är tillförordnad anstaltschef, och den första kvinnliga sedan fängelset byggdes.

– Jag kanske borde vara mer nervös än vad jag är. Men det är jätteroligt förstås, säger Cecilia Wärn och skrattar.

Men det är mycket som ska fungera, konstaterar hon under samtalet på kontoret.

– Det är som ett samhälle här inne och det finns gott om professioner. Vi har allt från omlastningar till att gräset ska klippas. Det är många kuggar i hjulet som rullar, och alla vet sin roll. Visst kan det ibland bli så att någonting faller mellan stolarna. Men på det stora hela funkar det fantastiskt bra.

Och vid allvarliga incidenter, då kuggar lagmaskineriet i gång, förklarar Cecilia Wärn.

– Det är så häftigt att se.

I snitt ljuder larmet två gånger i veckan. Det kan handla om allt från mindre incidenter, till våldsamma slagsmål,

– Det gör att vi får öva vår organisation hela tiden.

Johan Fritioff ger högsta betyg till säkerhetsorganisationen på Kumlaanstalten.

– Vi förväntas att vara bäst på det klientelet vi har, och det jobbar vi hårt för att vara, säger han.