Förra sommaren spelades SVT:s juldrama "En kunglig affär" in och Luleåsonen Staffan Göthe fick den prestigefyllda rollen som kung Gustaf V. Göthe, som fyller 77 år under julveckan, lämnade därmed teaterscenen för filmkamerorna.
– Det gick hemskt fint, vi levde lite i en bubbla i ett nedbantat team. Eftersom jag var den enda skådespelaren i riskgruppen fick jag en kunglig behandling även utanför kameran. Det var en väldig omtanke och omsorg att jag skulle vara för mig själv, det stämde väl överens med rollen, säger han skämtsamt.
Hur gick det att återanpassa sig till verkligheten?
– Jag blev bortskämd, det tog ett tag innan jag insåg att jag fick klara mig på egen hand.
Serien kretsar källarmästare Kurt Haijbys kärleksrelation med monarken och det rättsliga efterspelet kring "skandalen". Trots att Staffan Göthe bara var ett barn när affären uppmärksammandes minns han uppståndelsen.
– Jag bodde i Luleå och för mig som barn smälte "Haijby-affären" lite ihop med spionhistorien "Enbomaffären" från Boden. Norrskensflamman hade också utsatts för attentat några år tidigare, det fanns rädsla för Sovjetunionen och det var taggtråd på affärerna. Jag visste inte vad "Hajby-affären" handlade om och det gjorde det ännu kusligare.
Minns du det som tabubelagt?
– Tidigt på 50-talet var det inget man kunde tala om, tanken på att Gustaf V var homosexuell tystades ner. I småborgerliga kretsar såg man Haijby som kriminell och en utpressare som påstod saker som inte alls stämde.
Tror du att serien kan anses vara kontroversiell?
– Den är på ett sätt kontroversiell, det tror jag alla vi som jobbat med den vet. Det finns redan många tidigare åsikter om Kurt Hajby kring att han är en bedragare och utpressare, medan andra menar att det var ett sant kärleksförhållande mellan dem. I sådana fall visar den ett inhumant samhälle och visar en berättigad kritik, säger Staffan Göthe.
– Jag tror också att det kan bli reaktioner på att man ställer ut en kunglighet som inte kan försvara sig. Det finns inga källor att gå till, det finns inga dagböcker, brev eller vittnen. Så mycket är en slags fiktion, en saga, om förhållandet medan rättsprocessens ganska gräsliga karaktär är ingen saga.
Under hösten har han varit aktuell i "De perversa" på Strindbergs Intima Teater och skrev ”Rann heter egentligen något annat” på Uppsala stadsteater. Även om tv-rollerna blivit fler på senare år har han främst prioriterat teatern.
Gillar du att filma?
– O ja, just eftersom det är lite nytt för mig så här sent i karriären. Det har blivit lite föryngrande, hemskt kul att tänka på nya sätt i form av skådespeleriet och träffa nya människor, det skiljer sig mycket från teatervärlden, säger han.
Staffan Göthe har ingen släkt kvar i Luleå men många vänner bor där och nyblivna teaterchefen Gunilla Rööhr har varit tydlig men hennes beundran för skådespelaren. Vilket kan göra att han återvänder norrut och till Norrbottensteatern.
– Där har jag ett stående inbjudan att göra någonting och det skulle jag gärna göra, det är bara frågan om att prioritera och fokusera. Jag har haft lite för många andra saker, säger Göthe.
Vad skulle passa?
– Jag skulle gärna göra ytterligare en pjäs, men utgångspunkt från någonting som har med Luleå och Norrbotten att göra. Det skulle jag verkligen vilja, det finns i bakhuvudet.