På Sune och Carin Kerttus gård i Kukkola, utanför Haparanda, finns ett 20-tal kor och kalvar i varierade åldrar men det har funnits fler. Ett 20-tal kor har redan fått flytta till andra Krav-gårdar för att fortsätta sitt arbete. På gården i Kukkola håller nämligen makarna på att så smått avveckla verksamheten.
– Det är klart att man blir ju sliten, säger Carin och får medhåll från Sune.
Gården som paret bor och verkar på köptes av Sunes farfar för över hundra år sedan. Sunes föräldrar tog sedan över den och Sune själv är uppvuxen i huset. 1975 tog han över den.
– Jag jobbade åt LKAB i Svappavaara och det var en arbetskompis som sa ”Varför åker inte du hem och tar över gården? Du har ju jordbruk”. Ja, okej, det var inte värre än så. Jag gick och sade upp mig, säger Sune.
– Det var på något vis självklart. Jag hade väl inte tänkt så från början, men det mognade till.
Men det är inte i en ladugård som Carin och Sune Kerttus historia har sin början, utan på ett midsommarfirande i byn några år senare.
– Jag hade aldrig sett norra Sverige så jag åkte upp och hälsade på en kompis. Sedan blev det midsommarafton och vi träffade kompisens kompisar. På den vägen vart det, säger Carin.
– Det klickade på en gång, som kungen sa, tillägger Sune.
Paret berättar att de tillsammans med kompisgänget körde ”Tornedalen runt”, till Finland, upp till Pello, till Haparanda och sedan tillbaka.
– Det tog hela natten. Vi besökte olika platser och grillade korv. Det var en bra midsommar, säger Sune.
Efter det höll Sune och Carin kontakten. I en liten korg har de sparat gamla brev de skrivit till varandra.
– Jag brukar ta fram de där kärleksbreven ibland och läsa igenom dem, säger Sune.
Carin är själv uppvuxen på en gård i Kumla, utanför Örebro, men bodde i Falun när hon bestämde sig för att packa ihop sina saker och flytta till Sunes gård.
– Med ett jättesläp bakom bilen kom hon med sina saker. Två saker jag blev förundrad över, jag tyckte det var väldigt tufft - en snöspade och en låda med udda skruvar. Den har vi sparat, säger Sune.
På kontoret i ladugården går Carin på en skärm igenom hur mjölkningen ser ut, vilka kor som mjölkats och inte. Hon berättar att det är en process att ställa in sig på att det så småningom ska bli tomt med kor på gården. Hon får medhåll från sin make.
– Många kor har man någon form av relation till, och kalvar som föds, säger Sune.
– Jag har en ko i ladugården, 175:an, hon bara står och vänta på att få gulla. Hon är kolugn, tillägger han.
Nu har det gått 47 år sedan Sune tog över gården efter sina föräldrar och mer än 30 år sedan Carin kom in i bilden.
Sune berättar att han aldrig känt någon press att behöva ta över gården efter sina föräldrar. Det är ingenting som makarna känner att de vill lägga på sina barn heller.
– Samtidigt känner jag att man inte heller vill sälja innan yngsta pojken är några år äldre så att beslutet har chans att mogna till, om det nu skulle vara så, säger Carin.
Paret har tänkt bo kvar på gården tills vidare, men planerar att sluta mjölka någon gång till våren.
– Det har känts tungt sista åren men det känns som att det lättar, säger Sune.
Han tror däremot inte att de kommer sitta sysslolösa när korna är borta.
– Visst finns det underhåll hela tiden, huset behöver målas. Jag har sagt åt Carin att vi sätter upp ett större växthus.