Krönika: Klas Granström ?Jag fick inte jobbet bara för Robinson?

EN DEL AV er mailar mig och undrar saker om er nöjessida. Det är jag väldigt glad över. Utan er läsare skulle ju mitt jobb som redaktör vara tämligen meningslöst. Jag tänkte så här. I stället för att ett par dagar i veckan sätta mig ned och mejl-svara enskilt på era frågor, påståenden, arga mejl, glada mejl och konstateranden att jag ?bara har fått det här jobbet för att jag var med i Robinson, för skriva kan du ju inte? så kunde jag lika gärna göra det här och nu. LÅT OSS BÖRJA. Min krönika för två år sedan om Bert Karlsson och hans teori om varför det fanns så få norrbottniska artister har rönt många frågor, än i dag. Bert sa: ?för att alla är socialdemokrater däruppe, sura är de också? (jag ringde Bert i ett helt annat ärende, och när han hörde varifrån jag kom började han tala). Mailen trängdes i min inkorg. Vissa älskade Bert för hans ?uppriktighet?. Vissa avskydde honom. Vissa avskydde mig för att ha skrivit att han sa så. DET FINNS FLER. En läsare i Luleå undrar om ingen kommer fram till mig på stan. Nja, inte så ofta på stan. Men på krogen skulle jag säga. Efter att ha skrivit en krönika om dj:s i länet till exempel. Jag tyckte att stadens nattklubbar lika gärna kunde köpa en mix-CD med de 100 populäraste låtarna för tillfället, eftersom alla ändå spelade likadant. Ni som minns den krönikan kommer också ihåg att jag skrev (och fortfarande tycker) att en av en dj:s viktigaste uppgifter är att överraska, spela med hjärtat, bjuda på låtar publiken glömt, inte visste att de gillade, eller inte visste var originallåt till den hit som är populär just nu. Läsaren som också var medlem i ett känt dj-crew i Boden, viftade med armarna (inte mot mig dock, mer fylleviftade) och slog fast att jag och min kompis Thomas (också han dj) bara var såna där ?trendiga killar med nya kläder och fjantiga frisyrer som spelade vinyl för att det var inne? ? ?prova själv spela inför flera hundra på ett dansgolv får du se? ? medan spottet yrde i min nyfrissade (fjantiga?) lugg. ROLIGAST VAR NOG ändå läsaren som undrade om Robinson. I ett vänligt mejl på tre rader hann hon med att konstatera att jag: ?var ju jätteduktig på att skriva? (förvånad var hon också). Och samtidigt påpekade att: ?tur att du var med i Robinson och smart att gå vidare sen till ett journalistjobb, i stället för Robban som fortfarande åkte runt i barer?. Hon var helt allvarlig och inte alls otrevlig. Påminn mig senare att jag ska ta upp det med produktionsbolaget Strix, bjuda på rulltårta och tacka. För det där med journalistlinje-examen, ett par hundra tusen i studieskulder och att jag frilansat sen 1990-talet kan ju inte haft nåt med saken att göra. VISSA ÄR SNÄLLA också. Er kan jag ju inte glömma. Exempelvis fick min krönika om Emma Andersson versus Linda Rosing många ryggdunkar (inte från tidningen Café dock, men mer om det senare). Bland annat från en yngre dagisarbetare på Skurholmen som hängt upp densamma på kylskåpet. Eller efter Fredagsyrans nypremiär förra veckan, då en läsare kallade NSD:s motsvarighet till citybilaga för: ?en skoltidning, gjord av tanterna i bespisningen? i jämförelse. Det var inte jag som sa det. P.S. Café är fortfarande arg på mig. Förra veckan råkade jag visst kalla Markus Kylén för chefredaktör. Det skulle jag inte ha gjort. Nu har deras RIKTIGA chefredaktör Jens Stenberg mailat mig. Han skriver: ?1. Markus efternamn stavas inte Kyhlén, utan Kylén. 2. Markus är inte chefredaktör, utan redaktionschef?. Attans också. Att jag aldrig kan få det där rätt.

Krönika: Klas Granström ?Jag fick inte jobbet bara för Robinson?

"Det där med journalistlinje-examen, ett par hundra tusen i studieskulder och att jag frilansat sen 1990-talet kan ju inte haft nåt med saken att göra," skriver Klas Granström på tal om funderingarna om att han fick journalistjobb bara för att han varit med i Robinson.