Det krävs väldigt mycket för att Lulebon ska lämna tryggheten kring Storgatan och bege sig till centrumhalvöns sydvästligaste sida, i en stad där till och med Stadsparken anses ligga ocentralt.
Det begärs att besökaren ska passera både övergångsställen och gångtunnlar för att bege sig in i ett främmande bostadsområde alldelens vid randen av – *gulp* – Bergnäsbron. Senast Luleåbon vågade sig hit var i början av 2000-talet då en rosa cowboyhatt lockade med niokronorsöl.
Det är svårt att se att det skulle finnas någon annan anledning än geografisk fobi för att hålla stadens restaurangbesökare borta från den mäktiga byggnaden. Herregud – för besökarna från andra sidan bron är det ju det första de ser, ansiktet utåt – och ändå dammtorkas troligtvis vissa bord här oftare än de rengörs från matrester.
Vi hoppas att det blir ändring på detta snart – det finns många anledningar till att våga sig hit. Testpatrullen agerar reseguide lika väl som krogkollare; "Upplev Luleås dolda pärla – långt ifrån gastronomiska Storgatan".
Krogkollens tappra kämpar har tagit sig hela vägen, genom Varvets ödsliga gator, in i Bryggeriets innersta för att lämna en rapport från andra sida – upplevd med egna ögon och smaklökar.
Det som först slår oss när vi kliver in på övervåningen är restaurangmiljön ("Shit vad coolt och snyggt"), det som sedan slår oss är kapaciteten ("Shit vad folktomt").
Tända ljus, rustika trämöbler, kedjor i taket, en yxa i långbordet – det är som att bli bjuden på finmiddag i Morias grottor och klokt nog finns det ett rum bakom stenväggarnas öppning där atmosfären blir tätare och intimare när övriga lokalen är folktom.
Det sägs att vi äter med ögonen lika mycket som med munnen och med det påståendet i huvudet börjar vi dregla redan innan maten kommit till bordet och smaskar belåtet när de första tallrikarna ställs fram. Det är en väldigt snygg lokal, med snygga möbler och snygg mat.
Servitören rekommenderar två till fyra smårätter per person, vi stannar på tre – vilket visar sig vara väldigt lagom. Första rundan blir en fröjd för ögat och Villgots reninnanlår med palsternacks- och vaniljpuré (198 kronor) är i det närmaste perfekt. Succén tillsammans med en finfin rödingfilé (169 kr) gör att vi har överseende med en luddig presentation av ostbrickan (99 kr), betor som saknar sällskap (99 kr) och en råbiff som hade mått bra av mer kräm.
Efter de första rätterna vill vi bara ha mer – och det ska vi få ganska snabbt. Ett välpreparerat kök langar snabbt ut nya snygga tallrikar eftersom de fuskat genom att låta rätterna gå i samma stil – ett minus för den som önskar större kreativitet (och sådana finns det inom testpatrullen).
På tal om kreativitet. På Villgot möts du ofta av nya maträtter och trots att en ny meny levererats dagarna innan vårt besök berättar personalen att en ny version ska presenteras inom de närmaste veckorna. Några godbitar har de däremot låtit vara kvar och det är vi glada för – deras tryffelostpommes (99 kr) är som bröderna Michelin och Burger dudes gemensamma kärleksbarn (minus incesten). Smaken av deras krisscshdpga ocsscc sssccsslr – ursäkta vårt drägel – är nog det godaste du får som tidigt tilltugg.
Och snälla kocken, visst kan du väl behålla "Sticky chicken" (149 kr) även på nästa meny? De krispiga risnudlarna och glaserade kycklingen var en maträtt som fick oss att både vibrerar och skåla av glädje – texturen och crispen är verkligen något extra.
Visst förstår vi att även regnbågen på räkchips (149 kr) och shiitakedumplings (149 kr) har landat bland gästernas favoriter, men efter att ha sett garnityren förr applåderar vi inte längre koriander och strängar av chilimajo. När vi redan imponerats en gång är det svårt att imponera på gästerna igen.
Även om vi är väldigt belåtna med stora delar av måltiden kan vi inte låta bli att vara besvikna när det är dags för dessert. Villgot har sparat det sämsta till sist – nämligen att deras "birthday cake" (115 kr) inte finns tillgänglig trots att den ligger där på menyn och bara ber om att bli uppäten. Ersättaren "Moussaique" (115 kr) uppfyller inte heller våra krav, speciellt inte den italienska marängen som påminner om en smält glass i konsistensen. Kökets egna vaniljgelato (99 kr) får oss på bättre humör och efteråt är vi glada över att ha gjort den långa resan till centrumhalvöns utkanter.
Det sägs att namnet Villgot kommer från att de "Vill gott", både i form av lokala varor och goda rätter, och efter den här kvällen är vi beredda att önska Villgot allt gott.
Med tanke på att minigallerians grundare har gått in som delägare i restaurangen signalerar det kanske att verksamheten kan behöva allt stöd de kan få och fler Luleåbor borde våga gå utanför sin comfort zone (läs: Storgatan). Om den geografiska fobin blir för stark kan krogkommisionen med glädje hålla er i handen, vi går gärna hit igen.