Systrarna Nylund dyker upp mitt mellan restaurangen och butiken där det säljs hantverk. Att kliva in i Korpilombolos kulturhus är som att kliva in i ett blodomlopp. Det pulserar av värme och näring, såväl fysisk som själslig, i det hus som Korpilombolo Kultur AB äger mitt i byn.
Drivande är systrarna Linnéa, Karin och Märta Nylund, alla födda och uppvuxna i Markusvinsa tjugo kilometer utanför Korpilombolo. Där bor de tre fortfarande kvar men Kulturhuset, som tidigare var en järnaffär, är minst lika mycket deras hem.
– Vi är här nästan varje dag, säger Linnéa Nylund, pensionär precis som sina systrar och mycket kulturintresserad.
När Korpilombolo kulturförening i fjol anställde Alf Klippmark kom föreningen i gång med nya idéer. Förutom alla tidigare aktiviteter i Kulturhuset, en massa kurser och evenemang, såsom exempelvis Nattfestivalen som de anordnat i 16 år, kom de på att det var läge satsa på något nytt.
– Samtidigt som Alf anställdes drog coronan i gång i världen och vi konstaterade att vi inte lika självklart kunde förvänta oss möten mellan människor så frekvent som tidigare i cirklar och annat vi haft. Men då kom vi på; vi startar en tidning!
Linnéa Nylund ler med hela ansiktet och Alf Klippmark går och hämtar en bunt tidningar för att visa vad de skapat. Det är färgglada blad fyllda med berättelser från förr, intervjuer med folk i bygden, recept, korsord och prosa.
– Grundidén med tidningen är att teckna ner vår historia, att samla upp vår kultur. Främst handlar det om att uppdatera historier från byarna här ikring, för ingen annan skriver ju om dem, säger Alf Klippmark.
Ett av de första målen som sattes upp var att berätta om Korpilombolo kommuns byar, den kommun som fanns innan 1971 då Korpilombolo, Tärendö, Junosuando och Pajala slogs ihop till en storkommun.
De har tagit fram en karta där de markerat var kommungränsen gick för fyrtio år sedan, innan sammanslagningen.
– Vi har alltid fått höra att Pajala är en kommun med många byar, runt 80 stycken. Vi ville markera de byar som fanns i Korpilombolos gamla kommun och tänkte på det tiotalet byar vi spontant kom på. Men, de var ju så många fler! Vi är uppe i 91 stycken nu, skrattar Linnéa Nylund.
– Man kan inte googla de här platserna. Därför känns det så viktigt att göra den här insamlingen. Det kommer ständigt in folk hit till Kulturhuset där vi sitter och gör tidningen som tycker vi glömt en by de anser ska stå med på kartan, säger Alf Klippmark.
Vad krävs för att en plats ska kallas för by?
– Många här i trakterna har bott i kronotorp. De är familjer som haft en fast boplats, då räknas det som by. Skogskojor har vi inte räknat in för där har folk bara bott tillfälligt, berättar Alf.
I dagsläget har tidningen 215 prenumeranter. Vill man ha den i pappersform kostar den 400 kronor per år, digitalt 300. De flesta har valt pappersvarianten.
– Vi höjde papperstidningens kostnad ett tag för vi tänkte att fler kanske ville satsa på den digitala tidningen då. Men det blev tvärtom! Vi fick bara fler pappersprenumeranter, säger Alf.
Korpilombolo Tidning, KT, går med andra ord åt ett helt annat håll än övriga tidningsvärlden där det är det digitala som gäller. Eva Kvist som är den enda av de inblandade i tidningen som är utbildad journalist och som jobbat på Meänraatio i tretton år, kommenterar det hela så här:
– Det är en unik tidning. Den innehåller ju inte nyheter som förändras från dag till dag utan baseras mycket på historia som man vill ha kvar. Tidningen åker inte i pappersinsamlingen, den hamnar i hyllan.
Eva brinner för att synliggöra meänkielin och skriver på det språket. Men det är även vissa korsord av Jan Renmark.
– Vi tror vi haft världens första korsord på meänkieli, säger Alf.
I veckan kom det elfte och senaste numret av KT, som alltid med layout av Yusuf Hamo.
– Det är så fint att jobba med det här gänget. Jag har bott här i tre år och vi är som en familj, säger han.
I KT nummer elva finns att läsa om affären Isakssons i Jierijärvi som fanns från 1918 till 1991, om Barbro Wande, 94 år, som jobbat 42 år som hushållslärare i trakten och man får höra historien om Lahdenpää skola. Vissa av texterna är från folk i syd.
– Vi har många skribenter söderut som har koppling hit. De kan ha bott här eller har släktingar som berättat hur det var här förr. Det känns jättefint, säger Linnéa Nylund.
– Och det kan leda till andra former av uttryck. Tänk alla historier vi fått in och nu skrivit ner. De kan leda till teater, konst eller musik och annat som levandegör vår historia och kultur, säger Märta Nylund.
Karin Nylund är tidningens poet. Hon skriver dikter på meänkieli och är mycket glad över tidningen.
– Att få skriva är det bästa, säger hon.
In i Kulturhuset kommer Emil Mellgren. Det visar sig att han är från Uppsala, att hans morfar är härifrån, och att han tyckt så mycket om att läsa KT.
– Vi är uppe för att förbereda hans begravning, han finns inte mer. Det känns sorgligt, men nu har jag beställt en prenumeration till Uppsala. Den känns väldigt viktig för mig.
Han får med sig ett par av de nummer som varit innan han och familjen drar vidare.
Alf Klippmark blir varm av mötet. Innehåll som är lokalt kan även vara globalt.
– Det är fint visa folk att historien är viktig, att det vi har är väldigt bra. Det finns sånt som folk i en by vet men som grannbyn inte har en aning om. Så lokala är berättelserna.