Under tisdagskvällen fick ett utsålt Ebeneser ta del av fortsättningen. Malin Persson Giolito och Kerstin Wixe träffades nämligen redan i somras under Crimetime Gotland (en årlig, internationell deckarfestival på Gotland som startade 2015).
– Jag bad att Kerstin skulle hålla i samtalet. Jag tycker att hon är bäst på författarsamtal i Sverige.
Enligt Malin Persson Giolito kom Kerstin Wixe så väl förberedd att de hade kunnat fortsätta i flera timmar.
– Så det här blir som en förlängning av det samtalet.
Samtalet på Ebeneser går snabbt igenom de mest uppmärksammade sakerna om samtalets huvudperson. Malins pappa Leif GW Persson (han gläds enligt intervjuer i andra medier över litterära framgångar) samt det faktum att hon själv arbetat som jurist (”jag älskar böcker med en genomtänkt struktur och en rättegång ger en mycket bra sådan – som läsare vill man känna sig omhändertagen”).
”Störst av allt” är en rättegångsthriller som har blivit hyllad av kritiker och som i fjol fick priset ”Årets bästa kriminalroman” av Svenska deckarakademin. Den är skriven ur 18-åriga Majas perspektiv. När vi möter henne så har hon suttit häktad i nio månader i väntan på rättegång. En skolmassaker har ägt rum på Djursholms allmänna gymnasium (en fiktiv skola) och Maja är huvudmisstänkt.
– Månaderna i häktet har gjort Maja cynisk. Alla i hennes omgivning har svikit henne. Hon ifrågasätter allt, till och med advokaternas gyllene regel – att alla är oskyldiga tills att motsatsen är bevisad.
Cynismen framkommer högst tydligt i Majas personbeskrivningar. Aktörerna i rättssalen får inte några namn utan reduceras till sina yttre attribut. De får öknamn som ”Pannkakan”, ”Permanenten”, ”Kalla-mig-Lena” och ”Ferdinand”.
Är hon en kvinnlig Holden Caulfield?
– Jag hade faktiskt inte J.D Salingers bok ”Räddaren i nöden” i åtanke när jag skrev boken. Men det är lustigt att du säger det för det är den bok som jag vid 18 års ålder läst om flest gånger. Och du är inte det första som påpekar likheterna.
Kerstin Wixe för in samtalet på politik. I gymnasieklassen möts Dennis – en ensamkommande flykting från Uganda – och Sebastian som är från ”Sveriges rikaste familj”.
– Ta bort pengarna från Sebastians så har de samma liv och är lika vilsna. Det var någon väldigt smart som kom på det – men inte jag, utan min redaktör.
Trots klasskillnaderna som spelar en avgörande roll i berättelsen menar Malin Persson Giolito att boken inte är en politisk roman.
– Men det är ju det som är så härligt med romaner – boken blir politisk om läsaren själv tolkar in det.