Först så småningom klarnar det och blicken kan urskilja det som skulle urskiljas. Jag söker mig till gläntan, konsthall 2, och ”Vad kostar ett träd?”. Monika Gora, landskapsarkitet och konstnär, är en av tre personer bakom verket och den som gjort ”Silverträdet”, skulpturen utanför Kulturens hus. Det här är ett tillfälle att lära känna henne lite bättre, kanske främst genom den text och de böcker som ingår i utställningen.
I rummet finns också en kub för en videoinstallation, en trädklättring av Nils Bergendal. Videon kan göra den som slutat kunna gunga smått åksjuk. Det är också lätt att känna längtan efter att vara under en stor krona med ljust gröna löv och himlen där ovan, outsägligt blå.
Ett rivet hus och en förödd park med en blott 100-årig blodbok, bokar kan bli 400 år, är utställningens upphov. På väggen, en rad foton omväxlande med handtextade lappar. Det handlar om Goras möte med parken och vad som hände sen. Om blodboken hade kunnat köpas, hade det varit oekonomiskt av kommunen att sälja Gottorps gård och sen anlägga en ny, mindre park. Det är något illavarslande med det argumentet.
Men ja, trädfällning och omgörning av mark, är som alltid en delikat fråga. Minns Maciej Zarembas reportageserie ”Skogen vi ärvde” om hårt hållet skogsbruk och skogarna som åkrar för timmer. En annan besläktad blick finns i skogvaktaren Peter Wohllebens essäsamling ”Trädens hemliga liv”. Med sina vetenskapliga referenser tror den som läser snart att Tolkiens skogar verkligen kunde vandra. ”Vad kostar ett träd?” är en röst i den berättelsen om vår tid, när kostnad och pris tycks blivit grunden i argumentationen om både konst och träd. Det är också ett argumenterande som skaver när det tränger in människors funderingar, utforskande och in i själva skönheten. Till slut krymper det oss. Jag går ut i Weglins och Jan-Anders, Jatte, Erikssons utställningar och möter en ingång till konsten som snarare tyckt gå inifrån och ut.
”Inlandet” är en utmärkt titel på Erikssons utställning. Jag låter hans målningar, alla utom två verk är i olja på duk, omge mig. Vad är det han söker bland de höga himlarna, i klyftorna bortom hustaken, i dunklet vid skogsranden, i det brandröda kvällsljuset och belysta molnkanterna? Det är inte vemodigt och det är inte nostalgisk; kan det vara den egna blicken han sträcker sig efter? Den som kommer ur barnets förmåga till att se och som öppnar mot det egna universumet av tankar, smaker och känslor och som ger livet fäste?
Weglins konst rymmer i sin tur nästan alltid en historia. Titlar och texter i själva bilderna talar till betraktaren och ofta berättar de om kvinnor eller märkvärdiga gestalter. Det är som om rummet surrar av röster i olika tonhöjd, kanske för att teknikerna varierar. Vi ser hennes oljor för första gången, men också akvareller, textilt broderi och skulptur. Hår. Broderi på akvarell och olja. En sorts frid, en vila, uppnås då i ”kapellet”, med sin kista, urna och skulpturen ”Mumie”. Ett rum inspirerat av en annan kulturs sätt att minnas de döda.
Både Brita Weglin och Jan-Anders Eriksson är representerade i länets offentliga miljöer och vi kan träffa dem till vardags. Stora utställningar av det här slaget är annorlunda. Medan en del i mängden går bort av myckenheten är de samtidigt ett tillfälle att vandra djupare in i deras landskap, uppfyllas av Weglins masker och humor och kanske försvinna inåt över horisonten med Jatte i en kväll då himlen brinner.
Fotnot: Utställningarna i Konsthallen är en del av firandet av Kulturens hus 10-årsjubileum. De medverkande konstnärerna är alla permanent representerade i och utanför huset.