Monica Öhman är lyhörd och följsam inför vattnets och pigmentens egna önskemål. Hon har tålamod och tillit till färgernas förmåga att måla sig själva, hon väntar ut färgerna och låter blomningarna torka innan hon fortsätter. Hon utnyttjar även ljuset i papperet på ett förtjänstfullt sätt och sparar ut vita fält som ger ett brett valörregister med krispiga ljusaccenter där sådana behövs. Bilderna ”Utsikt” och ”Höst” illustrerar tydligt hennes lätta handlag och hennes tilltro till betraktarens förmåga att fylla i det endast antydda. Serien ”Ingenmansland” med sina tre landskapsvyer för tankarna till fjällnära vinterlandskap medan ”Landskap I och II” antyder ett fruset skogsland insvept i sjörök från öppen sjö, där det bara är en tidsfråga innan isarna lägger sig. Akvarell är de transparenta slöjornas konst och det har Öhman utnyttjat till fullo i sina stämningsfulla bilder.
Leif Å Larsson däremot har inte riktigt samma fördragsamhet eller överseende med den slumpmässighet som Öhman tillämpat. Han är mindre tillåtande och försöker därför tygla färgernas flöde genom att måla ganska torrt, vilket ger ett mer ansträngt och trilskande måleri. Uppenbarligen är han van med ett mer fysiskt arbetssätt, oljefärgernas materialmotstånd, sugande dukar och kortare karaktärer i penseldragen. Ett måleri som han behärskar mycket väl, vilket han visat i andra utställningar, men överfört till akvarell och med tanke på motivvalen lämnar det arbetssättet en del övrigt att önska beträffade lyster, atmosfär och stämning. Målningarna ”Inlandet”, eller ”Skogsskäret” är förvisso inte oävna betraktade som arbetssegrar, men den påminner mer om opakt gouachemåleri än akvarell. En bra bild kan ju bli bättre om man målar följsamt med mediet än mot det.
En i mitt tycke besvärande förtjusning för den i myckenhet använda intensiva Antwerpblå färgen tenderar att bli mer gräll än stämningsskapande. I bilden ”Spegelblankt” anar man dock i den övre halvan en orientering mot ett mer finstämt akvarellmåleri. Så också
i bilderna ”Kalhygge” och ”Höstvinter”, här är Larsson i samklang med akvarelltekniken och det lyriska innehållet i motiven.
Akvarell är ett måleri som handlar om tid, tålamod och tajming. Det handlar om att kunna vänta ut en bild och ge den tid att torka tillräckligt för att tillföra färg eller vatten i rätt ögonblick, då målar den praktiskt taget sig själv.