”Chita Tann” är ett haitiskt uttryck för att sitta ned och vänta, se vad som händer. ”Metanoia”, det grekiska ordet för omvändelse. Genom människan själv hör de ihop.
Den turkiska konstnären Yasam Sasmezer arbetar med projektet ”Metanoia”, men ett verk ur tidigare projekt har redan visats i Norrbotten. Det hette ”All Mine” och barnet, något större än i naturlig storlek, med sitt arga ansikte och famnen full av färgglada leksaker har inte lämnat mig sen dess. Flickan var samtidigt både irriterande och alldeles underbar. Hon skulle ”Fan ha bollen”, förlåt bollarna. Sasmezer medverkade i Luleå Art Biennal 2007, skulpturen stod i museiparken.
Leah Gordon, Storbritannien, och André Eugène, Haiti, är däremot två helt nya bekantskaper, och Eugènes skulpturer är en utmaning.
Till storlek och yttre form har de klara drag av katolicismens utsmyckningar. Några av skulpturerna har glorior och med sina mantlar liknar de madonnan. Andra gestalter bär kronor, precis som de tre vise män som vi nyligen åter stoppat ned i sina kartonger. Ibland är det vodouns andar, gestalter ur en av Haitis två officiella religiösa inriktningar, som getts kropp. Andra gånger är skulpturerna hyllningar till den födande kvinnan, jungfrun och barnet är aldrig långt borta (den andra religionen är romersk katolicism), men magarna är formade av spikar.
Eugènes skulpturer är ofta mörka. Bara detaljer har färg; en glaskula, en grupp kapsyler eller ett könsorgan som utmärkts i rött. Trots sitt påtagliga släktskap med kristendomen är sexualiteten här inte gömd. Snarare är den uttryckt som ett av det viktigaste. När jordbävningar och orkaner dödar kan kvinnan och mannen ge nytt liv.
Svärtan beror också materialet. Eugène är en av de drivande i konstnärskollektivet Atis Rezistans och både bor och arbetar i kvarter i Port-au-Prince där fattigdomen är stor. Skräp i olika material finns överallt och Eugène gör det till sitt assemblage, men bland gummi från bildäck och gamla spikar, navkapslar och kastruller göms också skickligt formade detaljer snidade i trä.
Den haitiska befolkningen är resultatet av iscensättningen av de europeiska kolonisatörernas tankevärld under 1600- och 1700-talet. För dem var det självklart att liksom bara ta landområden som de som redan bodde där betraktade som sina. För Haitis del handlade det dessutom både om att knäcka en befintlig befolkning och om att mot deras egen vilja flytta människor från Afrika och göra dem till slavar. Denna koloniala sammanflätning mellan afrikanskt och europeiskt sammanfogat i en amerikansk kontext, utforskas i fotografi och film av Leah Gordon. Det är första gången som hon och partnern André Eugène ställer ut tillsammans, och det blir onekligen intressant när de två blickarna blickarna på Haiti, inifrån och utifrån, visas sida vid sida.
Ett av Gordons mer drabbande verk är ”Kast”. Det bygger på 1700-talsmannen Moreau de Saint Mérys taxonomi där han indelade Haitis befolkning utifrån hudfärg och arv i nio nivåer. Gordon har använt den för nio porträtt och med sitt vita självporträtt i omvänd skala placerat längst ner.
På Haiti ville européerna skilja ut, medan afrikanerna lät sin religion omfamna katolikernas. I min kropp samsas frågan om inte detta är hädelse med den egna släktens berättelser om varsel, småfolk och sedan länge döda människor som gjort sig synliga. En folktro som skulle tystas ner av dem som kom söderifrån. Och när jag ser ”Kast” går det inte att undvika att samtidigt minnas det verktyg som ända fram till 1950-talet mätte huvuden på många nordligt bosatta barn och vuxna i Sverige för att skilja ut. Jo, jag förstår kanske mer av det haitiska än jag i förstone tror.
Jag återvänder så till Yasam Sasmazer och går in i en fruset skeende ur en fantasyroman. Skulpturerna från 2010-talet är yngre vuxna, och så väl gestaltade att jag skulle bli rädd - men inte tycka det vore konstigt - om de, sina tydliga mejselskär till trots, bara blinkade till lite och blev levande. Jag kan inte låta bli att göra en film för att spara rummet i min telefon.Det är tydligt att 1900-tals psykoanalytikern Jungs teorier och skuggor intresserar konstnären. I ”Metanoia” låter hon insekter, råttor, vilddjur och fåglar ge skuggorna gestalt.
Och återigen lämnar jag Havremagasinet med en känsla av att jag har gjort en resa till platser jag inte visste jag ville besöka och som sedan inte kommer att lämna mig i fred.