I Konsthall I, II och i galleriet visas en utställning av bilder och föremål som har den rubriken som minsta gemensamma nämnare, men vad är det som förenar en målande naivist från Junosuando med en sofistikerad fotograf, författare och shopaholiker (nu dessbättre framgångsrikt självrehabiliterad från sin konsumtionsbesatthet)?
Är det gemensamma rötter, språk, platser, kultur eller en gemensam identitet? Eller är det enbart så att det man sysslar med faller in under paraplybegreppet konst. Konstnärligt spretar nämligen utställningen i alla väderstreck och ger knappast någon enhetlig kulturgeografisk orientering, om nu det var tanken.
Fotojournalisten Kenneth Mikko har inspirerats av den amerikanska fotorörelsen New Topographics som sysslade med det av människan påverkade landskapet. En motrörelse mot det idealiserade romantiserade landskapet. Där man i en anda av diskbänksrealism inte skyggade för det alldagliga i våra miljöer. Skavda industrimiljöer, flagnade fasader och förortsbetong blir lovliga och inspirerande motiv. Ett slags redovisande reportagefotografering där utövarna hoppas på någon slags mervärde i det alldagliga. Visst kan det finnas förtjänster i det triviala men jag måste tillstå att jag har svårt att gå igång på det. Det finns ju en anledning till att tillvarons vanligheter inte är och upplevs som så speciella.
Tvärt om är det med Marcus Stenbergs foto. Hans svartvita bilder baseras på en skönhetslära som har den flashiga reklambildens formspråk som bärande element och som försöker göra det mindre nödvändiga livsviktigt och betydelsebärande. Hans projekt lär handla om en uppgörelse med konsumismens förförande estetik, den som driver fram vår konsumtionsbesatthet, men hans bildsvit i konsthall II bekräftar mer än det blottlägger. Man kanske måste läsa hans bok för att bättre förstå.
Inte lika avancerade är Tora Regina Rensgaards naivistiska bildberättelser. Hennes okonstlade men tidvis charmigt omsorgsfulla redovisningar av bastubadande, klappbryggsaktiviteter och höstslakter är tidsdokument vilka påminner om gamla skolplanscher. Bilder som, inom en begränsad bildyta, berättar allt som är värt att veta om de olika företeelserna som utspelar sig i det gamla Junosuando. Men så var hon ju också skollärarinna till professionen.
En annan omsorg om detaljer visar Lena Ylipää i sina linjeteckningar vilka handlar om aktiviteter kring skogsskötsel. Genom arv har hon fått en skogsfastighet att förvalta och hon har tagit fasta på och sakligt tecknat upp olika moment i den verksamheten. Bilderna påminner om illustrationer i en bruksanvisning för skogsbruk och trähantering. Ytterligare en poäng i redovisningen är sättet att presentera teckningarna inramade i trälådor. Till och med ett par sittbänkar i trä tycks ingå i redogörelserna.
Måleriet har stor plats i utställningen. Ett namn som jag inte sett förut är Sanna Haimila som målar snudd på monokrom olja på plexiglas. Ett hinterglasmalerei där hon målar på baksidan av glaset vilket ger effekter som påminner i sin motivmässiga upprepning om den grafiska tekniken monotypi.
Målaren Mikael Dyshom arbetar i en driven collageteknik. Han utgår från fotografiska förlagor klipper och klistrar och målar upp sina bilder, som det tycks utifrån en idé om olika harmonierande färgskalor. Medan Charlotta Rosengren, inflyttad till Abisko, ägnar sig åt storslagna fjällmotiv i monumentalformat med en krispig klarhet i färgen som ger ett öververkligt intryck.
Slutligen, Hanna Kantos måleri som för mig ger den största behållningen. I en återhållen kolorit och med ett brett målartekniskt register skapar hon övertygande illusioner. Hennes måleri har en spontanitet som tyglat av ett gott handlag ger precision i uttrycket och fyller bilderna med stor poetisk laddning.
Men det har ju, för att svara på min inledande frågeställning, som mycket av det övriga i den här utställningen, väldigt lite med Tornedalen att göra. Deltagarna råkar för en stund i livets flöde befinna sig inom ett geografiskt bestämt område där det, som i alla andra gränstrakter, råder kulturellt korsdrag. Det är således inget extra speciellt med konsten i Tornedalen, det är som det är med flickorna i Lissabon. Det dom har, det har dom i Tornedalen.