1996 visade Liljevalchs en i många bemärkelser stor utställning betitlad ”Agitation för lyckan”. Det var Stalintidens socialrealistiska konst i kolossalformat. Leende skördearbetare, beslutsamt segervissa soldater och politiska koryféer täckte konsthallens väggar. Hantverksskickligheten hos konstnärerna och formaten var starkt berörande trots insikten om det propagandistiska i avsikten med bilderna. Det finns en inbyggd förförelse i skickligt utförda berättelser. De här tankarna kommer till mig när jag betraktar Kalle Lampelas bilder i utställningen "Underströmmar" på Havremagasinet. Lampela har utgått från bilder i sovjetiska tidskrifter som spreds i väst under 1950- och 60-talen och som framhöll kommunismens förträffligheter och framsteg. Med blyerts och enkla färgpennor har han, i ett superrealistiskt manér, à la Chuck Close, uppförstorat glada till synes lyckliga Sovjetmedborgares ansikten. Själva tilltaget imponerar både till formaten och handlaget och pekar på det tveeggade i mötet mellan form och innehåll. Formfulländningen vänder blickarna från det förljugna och den dolda agendan. Så här i tidens backspegel kan man lätt se igenom de propagandistiska avsikterna i Sovjettidens bilder. Men hur upptäcker vi de dolda avsikterna i vår egen tids bildbrus i reklam, medier och på sociala plattformar?
På samma våningsplan i magasinet fokuserar Lampelas medutställare norskkanadensiska Tanya Busse, på det militärindustriella komplexets underminering av vår tillvaro. I första rummet möter vi slig och järnmalmspellets arrangerade som tablåer som för mig leder tankarna till beskrivningar av arméer uppställda i slagordning mot varandra. I andra tablåer leds tankarna till flyende och förföljare. I rum nummer två visas en poetisk film som kommenterar den gruvdrift som omvandlar berget till järn och som i sin förlängning smids till vapen som förgör. Det är ju naturligtvis en sida av saken men där stannar tankegången. Mineralerna ur bergen används ju även till plogbillar, verktyg och exempelvis sjuksängar och rullstolar. I filmen beskrivs även "Poetens Motgift" i en text i ett soundtrack som dessvärre inte fungerade när jag var där men som fanns i transkription på papper. Där utgörs motgiftet av en schamanistisk besvärjelse som är ägnad att förstöra krigsmaskineriet. Man kan ju alltid undvika det egna ansvaret och lägga över processen på de under- och överjordiska makterna för att få stopp på det hela. Jag tror dock inte att mumbo jumbo funkar mot girighet, rädsla och brist på empati.
Även Peter Johansson ägnar sig åt det militärindustriella komplexet i sitt utställningsbidrag som han kallar "Full fräs och Kanon". I vanlig ordning använder han den allvarsamma humorn som vapen i sina gestaltningar. Nationalismens långt ifrån friska vindar får de svenska flaggorna att fladdra frenetiskt i draget från ett otal fläktar. De fladdrar från en bröt av avbrutna flaggstänger. På ett podium står en mängd sportbagar som har ett typsnitt och färger som för tankarna till Ikeas lrogga med texten "Sweden" och i vars ena sida sitter en blågul hammare som av och till slår ner i underlaget. Där smids månne vapen som säljs per postorder till krigförande nationer då de krigar i demokratins namn. Fast det går ju att göra undantag även från detta. Den nationella identiteten stöpt i det svenskaste av landskap i Dalarna, lanserad av bland andra målaren Anders Zorn, skjuts i sank i Johanssons gigantiska kanon som skjuter hål i de Sverigeidyller som omsorgsfullt broderats och hängts upp som identitetsbekräftelser i slott som kojor.
"Underströmmar" är en utställning som diskuterar konstruerade nationsbegrepp, rasism och identiteter och det är viktigt i tider då begreppet demokratin är satt i skottgluggen.