Under 1790-talet gjorde Anders Fredrik Skjöldebrant ett planschverk kallat Voyage pittoresque au Cap Nord. Det var landskapsvyer från Nordkalotten som blev förlagor för många dåtida landskapsmålares bilder. Den finske konstnären Verner Holmberg gjorde under mitten av 1800-talet oljemålningar, baserade på Skjöldebrants teckningar. Efter studier för Hans Gude i Düsseldorf 1853 kom han till andra insikter, skrev då eftersinnande i ett brev ”Kärnan av målare äro naturalister. Naturen, säga de, bör vara läromästarinnan, man bör icke kopiera tavlor”.
150 år senare tog den finske fotografen Jorma Puranen fasta på det och inledde sin karriär med traditionella fotografier av landskap. En uppgift som till slut tråkade ut honom tills han kom på iden att vända på synfältet och rikta blicken bakåt mot historien och gestalta tidens gång via historiska landskapsskildringar. Numera struntar han fullständigt i Holmbergs rekommendationer och fotokopierar utan betänkligheter nationalromantiska mästerverk av bland andra den norska målaren Peder Balke, men även, måhända som en spefull släng, av självaste Verner Holmberg. Han gör ingen vanlig rip-off av kopierandet utan gör egna tillägg.
Puranen låter deras målningar speglas i en svart blanklackad yta med spår av penseldrag, sprickor och damm, sen plåtar han av reflektionerna. Inga exakta överföringar, slumpen tillför kvaliteter som ströljus, fingeravtryck, skrap och blänk.
I ett annat grepp låter han målningarna lysa fram genom halvtransparenta arkivpapper. Resultatet blir drömska diffusa poetiska utsagor präglade av en tid som flytt. Bilderna redovisas som utskrifter som sedan glasas och som i sin tur reflekterar oss som betraktar dem. De blir bilder som reflekterar både vår samtid och historiens djup samt vadan och varthän, ett av de uppdrag som romantikens konstnärer formulerade åt sig själva. Jag tror Holmberg och Balke inte skulle kunna ha några invändningar mot detta då det ligger i linje med romantikens strävan efter källorna. Jorma Puranens verk fyller sal I och II i konsthallen.
Med anledning av Konsthallens 10-års jubileum visas i hall III sex av de ateljéstipendiater som nu bor i Luleå. Kommunens ateljéstipendium delas årligen ut och består av 15 000 kronor i kontanter men även i form av ateljélokal på Kronan under ett års tid. Ett stipendium som är tänkt att stimulera nyetablering av konstnärskap i kommunen och som vänder sig till avgångselever från landets konsthögskolor men även till Konstskolan i Sunderbyn.
Att döma av det startfält som nu redovisas måste man tillstå att stipendiet har varit en lyckad satsning. Målaren Aron Rantatalo som vid sin separatutställning för några år sedan hade ett figurativt måleri visar nu två abstrakta målningar som måhända är ett sökande efter ett nytt uttryck. Tryggare i sitt uttryck är Magnus Svensson med sitt svala kristallklirrande abstrakta måleri, så är också Magnus Björkbom med sitt kompetenta berättade figurmåleri. Även Linnéa Henriksson har funnit sin väg i ett stämningsfullt lasyrmåleri som stundom ger intryck av akvarelliknande slöjor. Victoria Andersson borrar sig vidare i textilens uttrycksmöjligheter. Hon visar två geometriska figurer av en slags gasväv på svart botten vilket ger intrycket av tredimensionalitet, betitlade Reflexion. Juan Carlos Segovia är den ende som visar skulptur i sammanhanget, två lekfulla arbeten som för tankarna till lekskulpturer. Således gott hopp om den konstnärliga återväxten i Norrbotten.
I galleriet visar slutligen Kerstin Hedström sin installation ”Allt det som vi lämnade efter oss” som består av silverglänsande föremål en masse. De är upphängda och underifrån belysta under tre spegelglas som tillsammans bildar en enkel båtform. Hon bekänner sig till något som många i konstlivet börjat kalla slow art, ett långsamhetens lov där man menar att det inerta i processen är en kvalitet som bidrar till verkshöjden.
För mig ter det sig som ett missförstånd. Grundlighet och ihärdighet är förvisso beundransvärda egenskaper men de ska inte förväxlas med form och gestaltning. Det är inte tiden eller materialet som är nedlagd i ett verk som gör det omistligt, utan formgivningen och det idémässiga innehållet. Verket har en iscensättning som påminner om glittriga bijouteributikers dekor, det blänker, gnistrar och förför men vad är det vi egentligen ser? Tesilar, nyckelringar, diskokulor och allsköns andra trivialiteter, ett skepp lastat med konsumismens bländverk. Är det för detta vi fördärvar våra livsmiljöer?