UtstĂ€llningen Ă€r bred och varierad. Om fördomen sĂ€ger att det skulle vara mĂ„nga naivistiska verk, sĂ„ infrias den uppfriskande nog inte â genomgĂ„ende Ă€r i stĂ€llet tematiken kring djur och natur.
En som emellertid kan kallas för naivistisk Ă€r utstĂ€llningens yngste konstnĂ€r Patrik Johansson (född 1977). Hos honom genljuder det dagsaktuella, han kommentarer och dokumenterar det som sker runt honom â hĂ€r och nu, högt och lĂ„gt. FrĂ„n institutionerna LKAB och SJ och till Dannes korvmoj. För sĂ€kerhets skull förser han Ă€ven tavlorna med text för att slĂ„ fast vad det handlar om. Och jag tĂ€nker: vilken skatt att Ă„tervĂ€nda till om 50 Ă„r, för den som vill se hur det sĂ„g ut i Malmberget vĂ„ren 2017.
Johanssons bruk av tydliga grundfĂ€rger gĂ„r igen i Asseri Vuorenmaas (frĂ„n Skröven) leksaker i trĂ€ â det finns nĂ„got tryggt och robust med hans sĂ„gverksarbetare som stĂ„r vid klingan och stocken. Det klara fĂ€rgspĂ„ret fortsĂ€tter hos en klĂ€ddesigner som följer sin egen smak. Sune Uusitalo (LuleĂ„) skapar plagg som inte utelĂ€mnar nĂ„gra fĂ€rgnyanser eller avstĂ„r möjligheter till utsmyckning. Ett djur som emblem pĂ„ mössan? SjĂ€lvklart.
Tredimensionella föremĂ„l finns ocksĂ„ bland Gideon Granbergs (BredtrĂ€sk/Dartsel/Arvidsjaur) verk. Jag fastnar vid en skulptural miniatyrscen: "om det Ă€ndĂ„ bleve nĂ„gon Ă€ndring sĂ„ jag fick flytta hem till min syster", stĂ„r det pĂ„ en handskriven lapp som Ă€r nedstoppad bakom en liten blĂ„ kökssoffa. En person, förmodligen död, ligger i soffan. Bredvid sitter en man pĂ„ en vit stol med skĂ€rrad uppsyn. En uppsjö frĂ„gor vĂ€cks: Ăr det den skĂ€rrades eller den dödes syster som Ă„syftas? Var finns systern som textens jag vill flytta till? I himlen eller pĂ„ jorden? Allt vi vet Ă€r att mannen pĂ„ stolen har frusit i ett ögonblick av plötslig insikt.
Kerstin H Westerlund (Marielund) tillverkar betydligt större skulpturer. Hennes fullskaliga djur Àr gjorda av hönsnÀt, som lodjuret som sitter pÄ golvet och hÀmtar sin gulorangea fÀrgteckning frÄn de rostangripna delarna av stÄltrÄden. Einar Pettersson (Lannavaara) blÄser upp vissa av sina trÀfigurer i Àn större format; sÄvÀl kufiska troll som harar och rovfÄglar visar upp sig. Fast jag sneglar mest pÄ den mindre vÀggmodellen förestÀllande en kostymnisse med drink och avklÀdd tjej med den lÀtt beska titeln "En f.d. landshövding pÄ nattklubb".
I kategorin med sĂ€rskilt analysvĂ€rdiga motivkretsar lĂ€mpar sig Assar Wallenius (HapakylĂ€/LuleĂ„) hastiga motivbyte extra vĂ€l: frĂ„n en tavla med tvĂ„ pojkar som stĂ„r och fiskar i ett vattendrag â till en fĂ„gel som hĂ„ller tre burar med nakna kvinnor i sina klor. FrĂ„n barntillĂ„tet till vuxenfilm?
Betydligt rakare rör Àr det i de dekorativa nordsvenska landskap med fjÀll, och en fin djupverkan, som Karl Bernard Jonsson ("MÄlar-Jonsson") frÄn GÀllivare producerade. "Han mÄla tavlor pÄ ett litet ryck och dom han sÀlja en krona styck", heter det i en text pÄ vÀggen.
Vilho Ollikainen (Ullatti) bjuder pĂ„ sĂ„ng och presenterar en skriftlig reserekommendation: "jag har vandrat tillbaka till begynnelsen för att vara med i livets första andetag, sĂ„ som en del av nuvarande verkligheten, varmed jag seglat till framtiden, vilket begynnelsen redan skapat". Det bibliska anslaget i den förlĂ€ngs i Helga Boströms (HaukijĂ€rvi) mĂ„lade version av nattvarden, som till vardags hittas i kapellet i LapptrĂ€sk. Ăver huvud taget dyker det upp religiösa tendenser och teman lite hĂ€r och var.
Vassast Ă€r nog Ă€ndĂ„ eremiten med sitt totala ointresse för kĂ€ndisskap och konstgallerier: Arthur Lindgren i MorĂ€ng. I flera av sina mĂ„lningar tycks han lyfta sig bortom det allmĂ€nna epitetet folkkonst. Inte i sjĂ€lva mĂ„landet â det har han sysslat med för nöjes skull och inte för konsthallarna. Men utseendet och attityden i hans mĂ„lningar har en lockelse som pĂ„ ett naturligt sĂ€tt lika gĂ€rna kan placera dem i en gallerikontext. Och visst visades hans mĂ„lningar ocksĂ„ pĂ„ gallerier i Paris och Tunisien, fast inte brydde sig Lindgren om det.
Ăven Lisa Sundberg (Lauker) visar fin touch i sina lĂ„ngsmala panoramalandskap. Lite pĂ„minner de om "MĂ„lar-Jonssons" perspektivmedvetenhet, skuggor och speglingar â men Sundbergs tavlor har lite extra lyster i sin fĂ€rgbehandling.
Folkkonst kan vara brickmÄlningar och slöjdhantverk, men den kan ocksÄ ta sig mer ovÀntade uttryck. Styrkan i den hÀr utstÀllningen Àr att den manifesterar det myller av skapande verksamheter som pÄgÄr i de norrbottniska stugorna.