Omsorgerna om vår miljö var det genomgående temat och det är naturligtvis sympatiskt. Det bör redan här sägas att Toresdotters handaskicklighet kan lyfta det mest politiskt korrekta över slagordens horisont men det jag då i min anmälan reagerade på var vad jag upplevde som en tillrättalagd, klart färgad av syftet, alltför övertydlig gråtmildhet i många av bilderna. Mediet fungerade inte alltid med budskapet. Det var inte riktigt ett vacklande på rutinens brant men stundtals väl på banalitetens.
Trots att en del av bilderna från den museiutställningen även finns med i den här visningen känns urvalet på Lindbergs mer konstnärligt än propagandistiskt och det gagnar den rena konstupplevelsen. I utställningen ingår några porträtt bland annat ett av förra landstingsrådet Maria Stenberg stående framför en höstfärgad björkskog. Hennes blick tycks förlora sig i ett fjärran förflutet i en tid då ledarskapet i landstinget bar cinnoberröd ledartröja. Porträtt är ju per definition underställda likhetslärans stränga krav och i Stenbergporträttet gör Toresdotter pålitligt sin läxa men lite väl torrt. Hennes två andra porträtt visade i galleriets fönster känns för mig mer uttrycksfulla.
När Toresdotter släpper på docerandet i måleriet och ägnar sig åt tingen omkring oss, växtligheten, ljuset och färgglöden är hon en formidabel bildpoet. I vissa bilder förs tankarna till Hammershöis stillsamma interiörer som exempelvis i målningen ”Närvaro”, en halvt öppen dörr bestruken av ett utifrån insilande släpljus. I det antydda blir jag som betraktare medskapare när jag upplever bilden, det finns en öppen berättelse, en gåta i bilden, som jag kan dikta vidare på. Det är bland annat sådana grepp som skiljer konsten från illustrationen.
Utställningen innehåller även en del formexperiment där hon kombinerat olja och tempera med bladguld. Det är inte alltid det blir så lyckat med att lägga in slagmetall och bladguld i bilderna de har en tendens att lägga sig på ett annat djup i bildplanet än färgerna. Genom att lägga in det i en grov textur på duken har hon undvikit den fallgropen men samtidigt frågar man sig vad är då vunnet.
Av dessa texturexperiment tycker jag att hon lyckas bäst med bilden ”Handle with care” här är bladguldet utelämnat. Det är en nästintill abstrakt bild trots att man kan ana en tanke i den sfäriska form som antyds i veck och färgperspektiv. Här ges emellertid form och innehåll samma värde och tolkningen blir inte skrivet en på näsan.