– Det finns så många föreställningar om hur kvinnor är eller ska vara. Jag vill visa verklighetens nyanser och komplexitet, säger Elin Berge.
Hennes utställning ”Slöjor”, tillika hennes debutbok från 2006, blev extremt uppmärksammad. Inte bara i Sverige, utan även internationellt.
– Ja, de bilderna hamnade verkligen rätt i samhällsdebatten även om min ingång var en helt annan. Jag ville låta dessa unga kvinnor själva berätta om sin inställning till att bära slöja – istället för som i debatten – att andra talade för dem. Jag ville ge dem tolkningsföreträdet på sin egen berättelse, säger hon.
Och just metoden att följa, lyssna till och uppmärksamma kvinnor bortom fördomar och stereotypa föreställningar har närmast blivit hennes signum, vilket också visas i hennes samlingsutställning ”Queejna/Queen” på Konsthallen. Där visar hon bilder från tidigare serier ”Suicide Girls” (2004), ”Slöjor” (2006), ”Bara Bröst” (2008), ”Drottninglandet” (2009), Kungariket (2015) samt nyare arbeten som ”Predators” (2018) och ”Awakening” (pågående arbete).
Bilder som alla utmanar de snäva roller kvinnor getts i våra gemensamma samtida berättelser. Däremot betonar hon att syftet inte är att ge en motbild.
– Nej, det handlar inte om att jag tar ställning till att det är bra att exempelvis bära slöja. Snarare vill jag väcka frågor hos betraktaren – låta människor mötas bortom schabloner, menar hon.
Gittan Jönsson, en av pionjärerna inom den feministiska konstvärlden, utmanar också rådande normer i sin utställning ”Korsdrag”.
– Det behövs släppas in frisk luft i konsten och låta vinden blåsa fritt. Korsdrag kan ju vara lite farligt också, säger hon och ler.
Hennes konstnärliga praktik spänner över sex decennier där återkommande teman kretsar kring maktstrukturer och sociala relationer med ett personligt och politiskt tilltal.
– Jag blev väldigt radikal när jag flyttade till Stockholm 1968 för att studera på Konstfack och hamnade i en maoistisk sekt, kallad Rebellerna, berättar hon.
Det var förvisso en mycket kort tid, men Gittan Jönsson menar att det kunnat gå mycket illa.
– Jag var ung, knappt 20 år och utsattes för hjärntvätt. Idag är jag extremt känslig för alla sektliknade grupperingar, berättar hon.
Det tog tid att bearbeta de månader hon varit medlem i sekten, lära sig stå på egna ben och lita på sina egna tankar och åsikter. Något som skedde med tre kompisar från Konstfack.
– Vi tog kort sagt reda på hur världen såg ut. Vi ville ta reda på sanningen bakom kapitalismen, kolonialismen och världens orättvisor. En viktig erfarenhet som också utmynnade i boken ”Historieboken” där vi med teckningar, serier och bilder gav vår historia.
Det var också i samband med det arbetet som Gittan Jönsson blev medveten om kvinnornas situation, speciellt efter att hon själv fått barn.
– Konstscenen var så uppenbart orättvis och mansdominerad. Då klev jag in i kvinnokampen.
Hon berättar om stora manifestationer, bland annat kvinnokulturfestivalen 1979 då de fyllde hela riksdagshuset och utställningen ”Vi arbetar för livet” på Liljevalchs 1980. Mångårigt arbete för en mer jämställd konstscen hon nu menar fallit i glömska.
– Under 1990-talet kom sedan en ny våg, då de kvinnliga konstprofessorerna gjorde entré. Det betydde mycket för genusbalansen på våra konstutbildningar, menar hon.
Samhällsperspektivet och rådande maktstruktur intresserar henne som sagts, men när hon skapar vet hon aldrig vad som händer. Hon är dock av meningen att konst innebär frihet att vara mångtydig utan att hemfalla åt plakatkonst. Någon gång på 1990-talet dök också hennes dammsugande kvinna upp för första gången i hennes bildvärld. En positiv och bra kraft som tvingar sig på och förändrar betydelsen i hennes bildberättande, trots sin låga status. Den symboliska bilden hittade hon i en annons i ”Hemmets Veckotidning” från 1950-talet.
– Det var reklam för dambindor med budskapet att man kan leva som vanligt alla dagar, det vill säga fortsätta att dammsuga och le varje dag.
Nu när det är 45 år sedan hennes första utställning har hon också återvänt till början av sin konstpolitiska gärning. I filmen ”Parallella Linjer”, som visas på Galleri Syster under utställningstiden fram till och med 17 oktober är hon på spaning efter spåren av den feministiska rörelsen i Stockholm och Berlin och frågar sig: vad blev av alla ansträngningar och aktioner.
– Tyskland är långt efter Sverige. Samtidigt hotas kvinnors rättigheter igen. Därför är det viktigt att fortsätta det politiska arbetet, menar Gittan Jönsson och knyter näven.