Samma upplevelse har jag nu inför hans nya utställning som han visar på samma galleri. Något svalt dröjande, återhållet och kristallklirrande skrev jag då. Nu, liksom då, utan att jag kan förklara sambandet, väcks några strofer ur en gammal släpig Ulf Lundellåt till liv i mitt minne. Det är inledningsraderna till en mollstämd låt som börjar: ”I dom svala rummen med tallbarrsdoft/där bor småspararna/där schlagerradio och börspessimism/vaktas av karlarna”. Varför stroferna dyker upp igen vet jag inte.
Det svala kommer ju säkerligen från målningarnas sparsmakade färgskala, minst arton nyanser av vitt. Tallbarrsdoften kan man lätt föreställa sig i de rumsliga kompositioner som Svensson numera bryter upp bildplanen med. Börspessimismen och småsparandet kan vi lämna därhän det är oviktigt i sammanhanget. Men Lundells sångtext som går vidare ”Det fina klirret från glasverktygen har du vant dig vid” beskriver en ljudbild som jag förnimmer i målningarna. Det kliniskt vita i
Svenssons mollstämda rumsligheter har något glaslikt och kristallint över sig. Ibland bryter han ner det vita med ockra, rosa och obränd sienna till ljusa pergamentliknande ytor som möter kritvitt. Den obrända siennan används även som accentfärg för att poängtera linjers och ytors möten. Mötet mellan färgytorna ges emellanåt svaga skuggor som lägger ytorna på olika nivåer i bilden.
Generellt fungerar det ju så att stora, ljusa och varma toner i färgytorna har en tendens att uppfattas som liggande närmare betraktaren i bildplanet än kalla och mörka. Genom att utnyttja valörfördrivningar och färgperspektiv kan konstnären skapa intryck av tredimensionalitet på en tvådimensionell yta. Det finns en målerigenre, trompe l’oeil (att lura ögat) som driver tredimensionaliteten till sin spets. Till färgperspektivet lägger man då även till ett matematiskt perspektiv där alla inåtgående linjer möts på en tänkt horisont, i betraktarens ögonhöjd.
Svensson är på väg att fördjupa den rumsliga utsträckningen i sina nya bilder men det finns risker med hans avskalade bildspråk. Därmed inte sagt att han är omedveten om detta men det krävs oerhörd precision i redovisningarna för att upprätthålla illusionen av genomtänkta utsagor. Eftersom bildinformationen är så abstraherad så syns avvikelserna från intentionerna så tydligt. Han målar på hård board och emellanåt på en omgrundad målning vilket innebär att den gamla målningens texturer anas i de släta fördrivna ytorna vilket ger flera olika inslag som konkurrerar om uppmärksamheten. Flera olika språkliga tilltal kan konkurrerar om utrymmet. Det är ok om det är ett medvetet val men idealet för mig när vi pratar om abstraktion och att ”lura ögat”, är att en utsaga skall vara sig själv nog, utan minsta tvekan, som ett stålklot utan enerverande synliga skarvar att klösa i.
Magnus Svensson har valt att forska i en, för den här landsändan tämligen otraditionell bildvärld det gör hans konst utomordentligt egenartad i det norrbottniska konstlivet.