På alla möjliga sätt är detta sant, historiskt, taktiskt, på kort sikt och på mycket lång. Slagskuggan vilar tungt, många drar sig för sällskapet. Kanske är sammanslutningar av det här slaget nu passé, om ingen längre tror på särställningen och glansen från Gustavs dagar.
Med agerandet som lett fram till årets dubbelpris har man försökt återerövra sin ställning som litterärt överkotteri, yrvaket och fläckvis medvetet om existensen av den omgivande världen, tvångsförvaltade, professionellt förstärkta men knappast etiskt.
Alltså finns det bland nobelpristagarna både guld och gråsten och så en del där emellan, de svaglysande som hamnat i guldrummet av anledningar som ingen längre minns. Totalmissarna, de oförglömliga, sådana som Tolstoj, eller Strindberg, minns man, de bildar en historisk skuld.
Trots allt, detta är ju verksamhet som styrs av godtycke och omvärldsförväntningar. Ingen enda varelse vet världslitteraturens tillstånd, den är oöverblickbar hur beläst man än är. Inte ens listan över pristagare är riktigt gripbar, vem ropar äntligen! för Grazia Deledda eller Carl Spitteler?
Nu vässas kulturpennorna för Olga Tokarczuk.och Peter Handke, ett aktuellt namn och ett sedan länge förväntat. Med Handke får man en debatt, med Tokarczuk en samtidsmerit. Handke är stor och skrev roligt i sin ungdom, men en politisk idiot som sett sig nödgad att trumma för storserbisk nationalism. Europeiska tungnamn, magisk realism, experimentromaner och episk storslagenhet som i Tokarczuks fall blir ett vapen mot Polens högerregim. Varande landets största räknas hon ändå till de antipolska. ”Jakobsböckerna” behandlar ett tema som Polen ogärna talar om, judarna nämligen, och hur de på 1700-talet tvingades konvertera till kristendomen.
Vad gäller österrikaren Handke har väl ljuset passerat för en tid sedan, hans omdöme och efterföljande dom är mörkt om Tokarczuks är ljust. Priset kan alltså sägas spegla Europas motsatser. En världsdel sliten mellan förnuft och dårskap med symbolisk representation i Nobelpriset. ”Människans konkreta erfarenhet”, motiveringen för Handke är troligen bland de mest innehållslösa man läst. En gång litterär rebell, senare Milosevic-fan, konkret nog.
Begränsningarnas beläsenhet uppfattar än en gång det storartade i Europa, onekligen har det skett förr, resten av världen står på vänt utanför börssalen.