Under bilfärden mot Bodträskfors kom jag till Svartlå. Där öppnar sig landskapet. Ett märkligt och enormt moln syntes i fjärran.
Röken från skogsbranden.
Déjà vu
När jag nu återvänder i maj 2007 är det lustigt nog precis samma vädertyp och ljus vid Svartlå som då.
Minnena dyker upp. Rökplymerna, närkontakten med öppen eld vid Klusåberget, vattenbombande helikoptrar, kilometervis med slang vid vägarna. Mediauppbådet.
Och människorna.
Räddningschefen Bengt Nilsson, den tappre Jens Enberg. Och Jim Degerman, Norra Skogsägarna.
Vad minns du av brandutbrottet? frågar jag den sistnämnde när vi rullar fram i brandområdet på den sönderkörda vägen.
- På fredagen var det inte så märkvärdigt och rätt lugnt, liksom under lördagen. Men sedan brakade hela helvetet löst. På söndagen kom jag till området via vägen över Mårdsel. Redan i Lakaträsk såg jag att det var full rökutveckling.
Jim Degerman ringde då till insatsledaren.
- Det enda han sade var: "Skynda dig för f-n hit!" Därefter var jag kvar till torsdagen.
Jättelika avverkningar
Under vintern har gigantiska insatser genomförts med avverkning av den brandskadade skogen. I dag är ungefär hälften av skogen avverkad som virke, medan andra hälften går till värmeverken i Norrbotten och Västerbotten som energived.
- Det blev ungefär som planerat med den sågbara delen, säger Jim Degerman när vi försiktigt smyger över en havererad vägtrumma med bilen. Avverkningen i höstas fick en bra start med litet snö och det har hängt med hela tiden.
I dag har landskapet en märkligt öppen karaktär, nästan som en savann nära polcirkeln. På sina ställen är markvegetationen sotigt avbränd. Någon enstaka skogsdunge av tallar, som lyser grönt mitt i brandområdet, har klarat sig medan vyerna annars är olika nyanser av brunt, grått och svart.
Jättelika travar av mer eller mindre brandskadade träd ligger längs skogsvägarna och väntar på uttransport.
Luleälvens fåra någonstans i närheten av Harads glittrar söderut. Vattenspegeln lyser upp den annars dova färgskalan.
Utsikten fascinerar
Skrämmande. Men samtidigt vackert och fascinerande. Så lyder mitt och Jim Degermans samfälliga omdöme av utsikten.
- Det är egentligen först nu som du ser hur otroligt mycket som har brunnit, säger Jim Degerman tankfullt. I höstas var skogen kvar och du fick inte riktigt dimensionen.
Vid vårt besök, kring 20 maj, har ingen grönska börjat spira. Men liv finns. Några korpar syns segla runt och en och annan fjäril fladdrar förbi. Närmast Bodträskån jublar bofinkarna i buskarna.
- Under vintern fanns mycket älg här. Dessutom otroligt med skogsfågel. 40-50 i flockar. Och jag har sett björnspår nyligen. Nu kommer grönskan igång och typiska insekter för den, kommenterar Jim Degerman faunan och floran.
Vi lämnar bilen och strövar ner mot Bodträskån i vårflod. Ån var en viktig del i arbetet med att avgränsa eldområdet. Och en vattenkälla, om inte på långa vägar så riklig som nu.
- Då kunde vi gå över ån. Och det gick bara att ta vatten på vissa ställen.
Återväxt ska tryggas
Markberedningen för att förnya skogen kommer igång först i höst.
-Den normala skogsvården börjar, som vilket uppdrag som helst förutom mängd och omfattning. Min del börjar ta slut, förutom markägarkontakterna. Jag har ägnat väldigt mycket tid under vintern åt branden, men nu tar skogsvården vid. Perioden har varit jäktig. Fast intressant.
Skogsägaren Arild Långström är på sitt, ja före detta skogsskifte. Han hämtar energived med fyrhjuling och släp
- Man funderar på när det här ska ta slut, när allt ska vara planterat och klart. Ingen kunde drömma om att det skulle fara iväg på bara några dagar, säger han bekymrat.
Avtrycken från den historiska skogsbranden under augusti 2006 kommer att finnas kvar i många, många år framöver.