Spöklik skogsvandring
Svarta skogen står tyst nedanför Klusåberget. Spöklik, men samtidigt fascinerade i sin ödslighet. En talltita skvittrar i en buske. Livet börjar redan återvända till brandområdet.
Det kommer ingen rök från brandområdet, vilket är första dagen på en vecka.
Möjligen kan ett lätt blått dis förnimmas, men om detta är vanligt dis eller kommer från branden är svårt att avgöra.
Avspärrningen i Bodträskfors längs väg 741 mot Edefors är borta. När vi passerat samordningsplatsen i Västbo flyger en korp över vägen.
- Om det är en olyckskorp är den alldeles för sent ute, säger jag till fotografen Lina. Bara den inte är förebud om ytterligare elände, tillägger jag en smula bekymrat.
För nog har väl invånarna längs vägen lidit nog nu?
Efter Björkvik svänger vi av från stora vägen och kör försiktigt längs en liten skogsväg, uppåt mot Klusåbergets södra del. Efter ett par hundra meter kommer vi in i brandområdet.
På vänstra sidan står den brandhärjade skogen tät. Markvegetationen är avbränd och här och var syns små rökpelare som stiger upp. Bland annat från stubbänden till ett fallet träd.
Svart landskap
Högra sidan upptas av ett märkligt, svart landskap. Före branden har området avverkats, men en hel del resliga tallar lämnades kvar. Marken är svartbränd och frasar när man trampar fram. Hygget mäter 200x200 meter, ungefär, och sträcker sig en bit upp på Klusåbergets sluttning.
Tallarna i brandområdet har börjat gulna och några på hygget har redan ramlat, troligen beroende på att rötterna bränts av. Det luktar bränt och stubbarna från avverkningen står som svarta monument över branden.
Synen är spöklik, närmast skrämmande i sin ödslighet. Fast samtidigt fascinerande på grund av den livlösa kargheten som landskapet uppvisar.
Vi blir smått tagna av anblicken.
- Man borde förstås inte säga så, inflikar Lina. Men det här vore en fantastisk plats för en modefotografering.
Sådana sker ju på de mest märkliga och extrema ställen på vårt klot. Öknar, glaciärer och andra udda lokaliseringar.
Livet återvänder
Först tycker vi att dödens tystnad råder här uppe. Men på andra sidan vägen, där träden står sotiga, hörs ett kvittrande från buskagen.
Några småfåglar, gissningsvis talltitor, uppehåller sig där, glatt kvittrande som vanligt.
Livet börjar återvända till Svarta skogen redan innan röken lagt sig helt.
Vi åker sedan upp Sörimyrvägen på norra sidan av Klusåberget. Här har en styrka från Gällivare och Ånge lagt ner kilometervis med slang längs vägen från Luleälven och satt ut ett antal mobila pumpstationer.
Ett verkligt styvt jobb här vid norra brandgatan, avgränsninglinjen. Eldfronten nådde som närmast 50 meter från brandgatan när branden rasade som värst.
Styrkan själv sitter och tar igen sig vid vägen slut.
- Det är lugnt. Allt är under kontroll. Och så borde det ju vara eftersom just vi är här, småskrattas det bland brandfolket.
Lita på Klusåbergets Forest Släckers i alla lägen, alltså.
Så jobbar vi med nyheter