Camilla Aidantausta flyttade från Saivomuotka till Kiruna när hon skulle börja gymnasiet. Sedan bar det iväg till Skellefteå där hon bodde i sex år innan hon i maj i fjol återvände till Kiruna - då tillsammans med sonen Wilmer och hans pappa.
I oktober separerade Wilmers föräldrar. Till en början bodde Camilla och Wilmer kvar i familjens lägenhet. Sedan fick hon låna en lägenhet i två månader av en bekant. I januari flyttade mor och son in hos Wilmers pappa igen, men sedan tog det stopp. Det fanns ingenstans för Camilla att ta vägen.
Panik
- Då var det riktig panik. Jag kontaktade soc i februari och sade som det var; att vi hamnar på gatan om de inte hjälper oss, säger Camilla Aidantausta.
Lösningen blev att inkvartera mor och son i kvinnojourens lägenhet. Där har de bott i en vecka nu. Men Camilla är orolig för vad som kan hända.
- Problemet är ju att det kan komma misshandlade kvinnor dit och jag vill inte att Wilmer ska se sådant. Men jag har inget val. På soc säger de att det inte finns någonting annat, säger hon som inte vet hur länge hon och sonen kan stanna i lägenheten innan det är dags för nästa flytt.
Ångest och dåligt samvete
- Jag vågar inte ens tänka på hur Wilmer mår. Det är hemskt. Jag har ångest och dåligt samvete för att det är så här. Det är så jobbigt så det går inte att beskriva. Jag trodde aldrig att någonting sådant här skulle kunna hända, säger hon.
Camilla Aidantausta har sökt bostad på alla tänkbara sätt. Hon har kontaktat det kommunala bostadsbolaget KBAB och privata hyresvärdar. Hon har annonserat. Och hon har försökt att utnyttja varenda kontakt på facebook och i mobilens telefonbok. Men ingen har kunnat hjälpa henne och Wilmer att få en bostad.
- Jag förstår inte hur det kan vara en sådan bostadsbrist utan att man gör någonting åt det. Jag förstår att man har problem i och med stadsflytten, men det finns ju tomma hus - öppna upp dem, säger hon.