Räddningstjänst från Pajala, Vittangi och Svappavaara var första styrkorna på plats vid trafikolyckan utanför Masugnsbyn. De kom till en plats där de snabbt skulle uppdaga att sex personer mist livet. De kom också till sin arbetsplats. Med sig har de rutiner och verktyg för att hantera de mest fruktansvärda situationer. Jag träffar Thomas Winnberg på tisdagen efter den tragiska dödsolyckan. Winnberg är räddningschef på Kiruna kommuns räddningstjänst och arbetade med ledning under räddningsinsatsen. Han har arbetat 30 år i yrket och har många erfarenheter från katastrofsituationer. Winnberg gör klart att han inte vill uttala sig specifikt om hur personalen mår efter helgens dödsolycka.
– Det är alltid så här, nu är vi jättenära inpå det som har hänt och jag går inte inpå hur personalen mår just nu, säger han.
Men Thomas Winnberg är ändå villig att prata generellt om hur arbetet går till med att ”debriefa” (av engelskans debriefing, enkelt översatt till krisbearbetning, reds. anm.) efter en katastrofsituation.
– Generellt för alla olyckor så blir folk ofta påverkade på ett eller annat sätt. Det brukar lägga sig efter en vecka eller två när de fått prata om händelsen, säger Thomas Winnberg.Att prata om händelsen ingår som en rutin för den mesta personal hos polis, vård och räddningstjänst, men är sällan så enkelt som det låter och det krävs tydliga tillvägagångssätt.
– Efter en olycka så arbetar vi så att personalen samlas och går igenom: Vem gjorde vad, när kom den personen dit, fastställer tider och så vidare. Det handlar om att när personer går in i stressade situationer så tappar de oftast uppfattningen om vad som sker runt omkring dem, säger Thomas Winnberg.
Därför tänker också räddningspersonal på att försöka undvika att spekulera i orsaker bakom olyckor och fokusera på räddningsinsatsen.
– Att förstå ett händelseförlopp är något som oftast inte kan klarläggas där och då. Det är lätt att tolka saker fel på plats under en pressad situation.
Räddningschefen berättar att de flesta i personalen brukar kunna lägga traumatiska händelser bakom sig efter en tid, men de flesta bär med sig minnen hela livet.
– Det är sånt som en aldrig vet efteråt, hur det kan identifiera sig. Kanske ser de någon som bär liknande kläder som en omkommen. Eller så är det barn involverade och de har själva barn. Det finns massor med situationer där en kan kastas tillbaka till olyckssituationen.
– Det är sånt som vi kollegor försöker att snappa upp och prata med varandra om, säger Winnberg.
Mycket har hänt under de 30 år som Thomas Winnberg arbetat inom räddningstjänsten.
– Nu är det mycket bättre, de flesta vill prata nu medan förr skulle de bara bita ihop. Men alla reagerar på såna här händelser, det behöver inte vara någon som är avliden. Det kan räcka med att personer skadas allvarligt för att det ska påverka.
Hur hanterar ni att komma till en plats där det ganska snabbt blir tydligt att så många avlidit?
– Klart att det påverkar folk när vi inser detta. Vi är människor. Men någonstans vet man att folk avlider vid olyckor och vi är förberedda på detta när vi kommer tid. Sedan är det avgörande hur vi hanterar det på ett bra sätt efteråt, säger Thomas Winnberg.
– Vanliga saker kan sätta igång minnesbilder, som att höra en särskilt ljud eller känna en doft. Men kan en koppla ihop vad som är orsaken brukar det hjälpa och då blir det mindre jobbigt.
– Men vissa minnen bär vi med oss hela livet.