Törnman: "Jag är inte alls orolig"

Det är inte första gången som Kiruna står inför en potentiell gruvkris. Det menar Lars Törnman (S), tidigare ordförande i Gruvtolvan och före detta kommunalråd. Han var själv med om de svarta åren på 70- och 80-talet. "Personalen halverades två gånger om", säger han.

LKAB vet att malmen räcker fram till 2035 på nuvarande huvudnivå. Vad som händer sedan är omgärdat av frågetecken.

LKAB vet att malmen räcker fram till 2035 på nuvarande huvudnivå. Vad som händer sedan är omgärdat av frågetecken.

Foto: Maria Unga

Kiruna2018-11-04 17:36

För lite mer än en vecka sedan kom LKAB med beskedet att malmkroppen under nuvarande huvudnivå tar slut snabbare än beräknat och att den istället löper norrut och djupare. Malmen på nuvarande huvudnivå tar slut 2035, vad som händer sedan är ännu omgärdat av frågetecken. Men Lars Törnman tar beskedet med ro.

– Jag har varit medveten länge om att malmkroppen minskar på söder, och det tror jag att de flesta på LKAB känner till också.

Inom två till tre år förväntas LKAB kunna ge tydligare besked om malmen norrut.

– Det får inte bli så dyrt att komma åt malmen att man måste sätta ett sådant pris att ingen köper. Så nog är det en stor utmaning vi har framför oss. Men det är inte första gången vi står inför sådant här i Kiruna, säger Lars Törnman.

Han började själv jobba som lastare under jord 1973. LKAB hade då omkring 5000 anställda och fler behövdes. Planen var att LKAB skulle börja leverera malm till Stålverk 80 i Luleå. För att kunna göra det sa LKAB nej till flera andra kunder. Men projektet stoppades 1976 på grund av stålkrisen som rådde. När Stålverk 80 aldrig blev av fanns inga kunder att leverera till.

– Vi lastade och lastade malm i gruvan, högen blev bara större och större ovanför marken, men ingen hämtade det. Personalen halverades två gånger om. Det var det värsta jag har varit med om, säger Lars Törnman.

Han fick själv behålla jobbet under de svåra åren, medan många andra fick gå.

– Jag hade arbetskompisar som jobbade i Narvik och sprängde hamnar. Det var en massa folk från gruvan som gjorde Norgevägen. Man placerade ut folk lite överallt så att de hade något att göra, minns Törnman.

LKAB betalade också utbildningar för den som ville utbilda sig vidare. Avgångsvederlagen var generösa. En del permitterades och fick vara hemma med full lön. Från regeringshåll hördes röster som ville stänga gruvan. Enligt Törnman minskade befolkningen i Kiruna från 32 000 till strax under 23 000.

– Det var en rejäl smäll, men Kiruna överlevde.

Det tror han att Kiruna kommer göra den här gången också.

– Jag är inte alls orolig, jag tror på LKAB och jag tror på Kirunas framtid, säger han.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om