Tillbakalutat - men livfullt

Jag tänker att de till så stor del präglas av smaklöshet. Och tillåt mig utveckla innan ni går i taket över det uttrycket, för jag menar det inte som något negativt. Jag använder ordet i dess mest adjektiva form.
Det är det här med att blanda så vilt, svenska folktoner med rock, fiol med polyrytmik, gälla färger med leopardtyg, och sedan att klä hela denna saliga blandning i blåjeans och t-tröja. Det blir liksom både uppklätt och inte på en och samma gång.

Och kanske - tänker jag som inte alls var med när det begav sig - var det vad den tiden präglades av. Att modet på 70-talet var så spetslöst och spretigt. Att det moderna var att ta något afrikanskt, något inlandskt och något framsynskt, och koka ihop det.
För så är Kebnekajse. Det är liksom livfullt och melodiöst men samtidigt tillbakalutat och oextravagant.

Och om sanningen ska fram så känns det symbiotiskt med Kirunafestivalen, utan att jag menar att försöka beskriva det ena som det andra. Jag menar bara att det känns som att de hör ihop. Och ja:
under konserten står ju faktiskt berget mitt emot bandet med samma namn.
Musiken känns både urtidsk och ursjälsk. De livliga melodierna andas gammalt och är rätt enformiga i all sin oformliga ombytlighet. Det leder för det mesta ingen vart. Och ur tid är ledan kommen. Men sedan inser jag att poängen med musiken nog är ett tillstånd snarare än ett mål.
Om ni fattar vad jag menar med något så obegripligt.

Konsertens höjdpunkt är ett frijazzigt crescendo mot slutet av konserten. Plötsligt inlevelse uppstår och jag tror de fick feeling.
Överlag är det tunggungkt men inte med så mycket tryck. Det lyfter aldrig men jag ställer inte heller det kravet.

Det är torsdagkväll och lugnt. Kylan strömmar in från fjällmarkerna och tränger ut solvärmen som fram till alldeles nyss var helt påträngande. Kebnekajse är som det är i Kiruna just nu. Känslorna hör samman.
Vilket är min allra högst subjektiva uppfattning.