Stig Vig är skönt dissig

Först måste det stå klart att jag aldrig lyssnat särskilt mycket på DagVag. Jag är född nästan tio år efter att de bildades och gjorde låtar som Flyger och en cover på Anita Lindbloms klatschiga Sånt är livet. Då var Stig Vig, Zilersurfarn, Bumpaberra, Tage Dirty och Ruttne Rolf i sina tidiga tonår. När de går upp på Kirunafestivalens mindre scen har de hunnit bli ganska så mycket äldre. Jag är alltså inte gruppens direkta målgrupp den här kvällen. De flesta vill återuppleva gamla tider. Men jag gillar gubbar som spelar gitarr. Zilversurfarn klämmer ur sig gitarrutsvävningar, Stig Vig är skönt dissig och Tage Dirty tänjer trummskinnen. Så långt är det den sedvanliga truppen med undantaget en yngre förmåga på gitarr. Det låter bra, men hellre från en stereo i bakgrunden än något man står och kollar på i en timme. Är man inget hardcore-fan som kan ropa låtönskemål låter det mesta ganska likartat. Det blir lite tradigt att stå och lyssna. Wacka-wacka-gitarr på Tjockhult, det är kanske det som skiljer låtarna åt. Det låter lika flummigt som det antagligen gjorde när det begav sig, men det är också i de längre partierna utan sång som det blir bäst.

Stig Vig är skönt dissig

"Jag är alltså inte gruppens direkta målgrupp den här kvällen", erkänner Norrbottens-Kurirens Nina Svanberg som sett Dag Vag under Kirunafestivalen. Men hon ger dem ändå tre kurirhästar i betyg.