Väggarna är tomma på konst, på golvet står en samling möbler som ska köras iväg. Stegen och rösterna ekar ödsligt i det tomma stadshuset. Men här pågår ännu ett intensivt arbete med att samla ihop allt som ska bevaras innan rivningen.
– Vi tar ner och tar till vara på det som ska sparas av huset och det är väldigt mycket som kommer att komma upp i nya hus i nya Kiruna. Det är för att det är en så speciell och värdefull byggnad så det är jätteviktigt att vi gör det och sparar så mycket som möjligt, säger Rasmus Norling, kommunantikvarie.
Alla räcken ska sparas, tegel, talarstolen, skranken till kommunfullmäktige, lampor och till och med blommorna och blomlådorna från entréplan.
– Vi kommer att spara Päronsalen och Osslund rummet i sin helhet. Så de rummen kommer vara möjliga att sätta upp som nya rum precis som de ser ut, säger Rasmus Norling.
I januari måste kommunen lämna över huset till LKAB som påbörja avvecklingen.
– Det är ganska kort om tid, men vi hinner.
På en pelare innanför entrén hänger två plaketter. Det ena är Kasper Sahlinpriset som är det finaste arkitektpriset som en byggnad kan få. Stadshuset fick det 1964. Under den finns kulturminnesmärket som hängt där sedan 2001.
– Det är det starkaste kulturhistoriska skydd en byggnad kan få. Det upphävdes 2014 som en följd av att huset inte kunde stå kvar på sin nuvarande plats.
Hur vanligt är det?– Det är väldigt ovanligt. Det är vid sådana här extrema situationer det händer. Det finns några fler byggnadsminnen som har brunnit och upphävts. Helt enkelt för att när ett hus brinner ner så finns det inte kvar.
Att häva kulturminnesmärkningen har föregåtts av en lång process. Det finns stora krav på att delar av huset ska bevaras och dokumenteras.
– Det är inte något som tas lätt på att demontera ett sådant här hus, säger Rasmus Norling.
Under torsdagen plockades plaketterna ner från sin plats. Att huset påverkas av gruvbrytningen syns det redan tydliga tecken på. Längs golvet sträcker sig långa sprickor som visar att det kanske är på tiden att huset töms.
– Det känns lite sorgligt men samtidigt är så som Rasmus har berättat att många av de här sakerna kommer vi att känna igen, förhoppningsvis i nya byggnader. Men det känns märkligt att vara i huset där det brukar vara så mycket liv och puls och så är det bara helt öde. Det känns konstigt att se sin gamla arbetsplats försvinna, säger Conny Persson, kulturchef.