Stadsflytten i Kiruna har pågått i 16 år och totalt kommer 6 000 människor behöva lämna sina hem innan det är klart. Om två år ska nuvarande centrum flyttas tre kilometer österut - mot Tuollavaara. Samtidigt kämpar staden mot röda siffror i utflyttningsstatistiken. I det här dokumentet berättar vi i vilket skede stadsflytten befinner sig i. Vi har varit på plats i nya Kiruna, vi möter en entreprenör som går emot utflyttningsstatistiken och så berättar Kirunaprofilen Kjell Törmä om sin upplevelse av stadsflytten.
Det var i den hotellreceptionen som konstnären och entreprenören Kimberley Ahlström Kittis resa till att bli en Kirunabo började för drygt tolv sedan. Här fick hon sitt första jobb i staden. Tre dagar efter studenten i hemstaden Trelleborg tog hon sitt pick och pack och reste upp genom hela Sverige för en helt ny tillvaro. Hon hade upptäckt Kiruna som konfirmand några år tidigare och beskriver att hon föll för staden redan då.
– Efter att jag hade varit här första gången gjorde jag allt för att komma tillbaka. Jag tror att ibland hittar vi en plats som man känner att här vill jag leva och bo, säger Kimberley Ahlström Kitti.
Hon är 31 år och jobbar på en bank. När hon berättar om stadsflytten är det främst positiva känslor hon delar med sig av.
– Jag är glad att jag får vara här, när det händer. Nu har vi verkligen möjlighet att påverka hur vi vill att Kiruna ska se ut.
För Kimberley Ahlström Kitti är det viktigt att nya Kiruna blir attraktivt för en yngre målgrupp. På så sätt kommer staden bli "levande", menar hon.
– Vi måste stärka varumärket Kiruna och för att få unga att flytta hit behöver vi satsningar, säger hon och ger en etablering av en högskoleverksamhet med unika utbildningsmöjligheter som ett exempel.
– Så kan vi skapa möjligheter till att få fler att upptäcka det fantastiska Kiruna har att erbjuda.
2015, efter sju år i staden flyttade Kimberley Ahlström Kitti tillbaka till hemtrakterna i Skåne med sin familj på grund av att hennes mamma gick bort. Men familjen bestämde sig ganska tidigt att det var Kiruna som var deras hem och i början på 2019 var de tillbaka.
– Jag trivs här och blir lugn av att vara här, säger hon.
Innan hon upplevt sorgen efter hennes mammas bortgång, upplevde hon att det var sentimentalt att se delar av gamla Kiruna rivas och försvinna. Där ibland hennes första arbetsplats Scandic Ferrum som går samma öde till mötes.
– Man får inte glömma att det vi inte kan ta med oss, ska vi inte känna sorg över för vi kan fortsätta att minnas. Det fysiska får vi lämna för vi har inget val. Även om vi får lämna våra barndomshem och platser där vi skapat minnen kan vi ta med minnena av det här inne, säger hon och håller handen vid hjärtat.
För journalisten och Kirunaprofilen Kjell Törmä har omvandlingen delvis inneburit just sorg. 2018 när stadshuset revs till grunden var ett av de tillfällena. Kjell Törmä tar emot i hans kök och häller upp kaffe medans han berättar.
– Visst kunde jag känna sorg när de hackade tegel på stadshuset där jag har varit på många galor och evenemang, det är minnen som försvinner. Även om man tycker det är sorgligt accepterar man det, för att vi ska kunna bo här måste det hända.
Han har följt stadsflytten sedan början 2004 och var sannolikt den första i världen som gjorde en journalistik produkt om den, när han som frilansjournalist skrev om den väntade stadsomvandlingen i LKAB:s veckoblad.
– Jag blev kallad till bergmekaniska avdelningen där jag fick berättat att staden kommer börja påverkas av brytningen. Jag tyckte det lät spännande men förstod inte då hur stort det faktiskt skulle bli.
Han fortsatte kontinuerligt att dokumentera flytten med sin kamera, både privat men också för Kirunatidningen som han tidigare var chefredaktör på. Det som utmärkte omvandlingens tio första år var att Kirunaborna inte "förstod vidden av det", berättar han.
– Fast det var under de åren man byggde en ny järnvägssträckning och bytte hela elsystemet för elförsörjningen i Kiruna i rekordfart. Men det var utanför bebyggelsen så folk fattade inte vad som var på gång.
Enligt Kjell Törmä började det gå upp för folk vad som hände i samband med att den gamla järnvägsstationen stängde 2013. Och att det blev än tydligare två år senare när de första bostäderna i området Ullspiran revs.
– Innan dess var det är väldigt många som inte tyckte det hände någonting, men för några år sedan när rivningsprojekten började hörde jag en man på stan som sa "nu händer det för mycket, jag tror vi måste flytta till Piteå".
2009 fick Törmä i uppdrag av LKAB i samarbete med Kiruna kommun, att dokumentera kirunaborna och stadsflytten under ett år och har sedan dess i egen regi gett ut fyra fotoböcker med samma syfte och planerar en femte.
– Jag är fast och kan inte sluta, mitt intresse för omvandlingen ökar hela tiden.
Törmä beskriver det som att Kiruna är i starten av omvandlingen än så länge. Av 3 000 bostäder som ska rivas har cirka 300 rivits. Kirunas nya centrum beräknas stå klar hösten 2022 och runt 200 företag ska då ha flyttat till den nya handelsgatan. Handlare har bland annat beskrivit oro för företagens överlevnad fram tills dess när det nya stadshuset stod klart och de kommunanställda flyttade från centrumkärnan. Något som även Kjell Törmä ser som en utmaning med stadsflytten, hur företagen ska flyttas i symbios så ingen blir ensam först på plats, eller ensam sist kvar.
– Det blir ett drama. Alla affärer ska under en kort period flyttas till en helt ny plats. Det får inte bli en spökstad, så det kommer bli intressant att se hur de löser det.
Linus Niva är den från LKAB som ska föra stadsflytten i hamn. Han är chef för samhällsomvandlingsenheten i Kiruna. Vi träffar honom i receptionen i det nya stadshuset Kristallen, kärnan av det centrum som snart ska ersätta det gamla. Inledningsvis pratar vi om sorgen och sentimentaliteten över det föränderliga, som både Kimberley Ahlström och Kjell Törmä berör på olika sätt. Linus Niva upplever att den främst kommer från utflyttade Kirunabor som besöker staden med jämna mellanrum.
– Det vi ser tydligt är att de som är födda och uppvuxna här men som inte bor här, är de som känner starkast för förändringarna. Alla som bor här är en del av samhällsomvandlingsprocessen och påverkar den, då genererar det inte samma känsla som om man inte bor här och kommer tillbaka, säger han.
I takt med att byggnader rivs "upptäcker" Kirunaborna sin stad på nytt, och ser den med andra ögon, menar Linus Niva.
– Det har väckt en stolthet hos Kirunaborna och man pratar om staden på ett annat sätt, något jag tycker är kul.
Stadsflytten befinner sig i det han kallar för "byggandsprocessen". Det byggs bostäder och kommersiella lokaler där handel och verksamhet ska ta plats.
– Vi är i ett läge där det är gasen i botten på byggnation och nu börjar man se att vi har lyckats med någonting, säger han och syftar på det nya stadshuset som intervjun äger rum i.
– Det syns väldigt mycket, vi har redan dragit om infrastruktur och E 10:an är flyttad.
Trots att de bygger "mer än någonsin" pekar han ut bostadsfrågan som en av de främsta utmaningarna som de står inför. På sikt kommer totalt runt 6 000 personer behöva flytta från sina bostäder i det som kallas "påverkansområden".
– Att lyckas bygga i den takt det behövs är den största utmaningen och för att vi ska lyckas med det kommer det krävas en enorm samverkan mellan väldigt många, säger han och fortsätter:
– LKAB ber staden om väldigt stora uppoffringar och samhället svarar bra på det och då har vi en skyldighet att leverera något bra tillbaka. Det här är någonting vi vill göra och det finns en konsensus om det i Kiruna, att det är åt det här hållet vi ska. Min bild är att hela samhället är med och det kommer bli tydligare och tydligare.
Kan du utveckla hur du menar att hela samhället är med i processen?
– Från LKAB:s sida har vi kontakt med alla som ska flytta för att vi är intresserade av att bygga de bostäder som behövs och som folk vill ha, vi vill bygga en ny del av Kiruna som behövs och som folk vill ha. På så vis är hela Kiruna en del av det här, samhället påverkar det som händer även om man inte är med och fattar varje beslut.
Även kommunalrådet Gunnar Selberg (C) ser bostadsfrågan som en av de största prövningarna med stadsflytten. Det byggs inte i den takt som behövs för att väga upp det som rivs, menar han.
– I Kiruna har vi inte bara den ordinarie bostadsbristen som finns i väldigt många kommuner, utan dessutom river vi bort bostäder. Vi har rivit bort och avvecklat fler bostäder än vad vi har återuppbyggt, där har man inte nått målet.
Och just bostadsfrågan är en komplex del av stadsflytten där många olika komponenter spelar in. En central del av det är odlingsgränsen, den gräns som delar fjällen från övriga Sverige. Rent praktiskt innebär det att vid markexploateringar måste hänsyn tas till riksintressen som till exempel rennäring och kultur och miljö. I det här fallet har gruvjättens riksintresse, ämne och material, prioriterats högre än dem.
Staten äger nästan alla mark inom Kiruna kommun, till skillnad från andra, mer tätbefolkade kommuner som till stor del äger sin mark själva. Kiruna kommun har i dag köpt upp den mark som behövs för att kompensera för det som går förlorat i det som är det nuvarande Kiruna, men ska de lite utanför börjar en långdragen process. Först måste de skicka in ett förslag till statens fastighetsverk för att sedan skickas ut på en remissrunda där bland andra Jordbruksverket och eventuellt berörda samebyar ska komma till tals.
– Vi är precis i begynnelsen, vi har inte ens börjat planläggning för mer bostäder i attraktiva områden. Det byggs mindre än vad som rivs bort i bakkant. Många gånger handlar det om samebyar som går emot som känner sig trängda, byggnationer som kommer längre och längre in i naturen. Vi måste ta fler områden i anspråk om vi ska kompensera upp det som försvinner, tycker Gunnar Selberg
En annan utmaning som både LKAB och Kiruna kommun står inför är att dämpa den negativa trenden i utflyttningsstatistiken. Kiruna kommuns befolkning minskade redan innan stadsflytten började. 1968 var befolkningsmängden 30 629 i förhållande till 22 867 invånare 2019. Utflyttningen har fortsatt på senare år. Sedan årsskiftet 2020 har 87 personer lämnat gruvstaden.
Gunnar Selberg tror att stadsflytten har stor påverkan på utflyttningsstatistiken och menar att ersättningen som de som tvingats flytta från sina bostadsrätter är för hög och att det generar att människor hellre tar sina pengar och flyttar någon annanstans. Han tycker att de som har haft bostadsrätter, och som berörts av stadsflytten, skulle bli erbjudna nya – i nya centrum.
De som flyttar ska de inte försöka hindra, utan istället försöka göra Kiruna attraktivt för fler att flytta till, menar han.
– Vi måste möta upp med åtgärder som gör att minst lika många flyttar hit. Det finns ett huvudspår, och det är högre utbildningar. Vi måste få hit ett miniuniversitet med universitet- och högskoleutbildningar.
Tillbaka Linus Niva. Ett sätt att få folk att stanna kvar, enligt honom, är att "engagera samhället i flytten". Han tror även att Kiruna är en stad en vill komma tillbaka till.
– Som Kirunabo har man lätt att flytta härifrån, men också att flytta tillbaka. Vi bygger en ny stad där det finns möjligheter för unga människor att komma tillbaka och forma det nya samhället.