När Patrik Sjöberg 2011 skrev sina memoarer "Det du inte såg" och talade öppet om de sexuella övergrepp som han utsattes för av sin styvfar och tränare Viljo Nousiainen innebar det att Sjöberg kunde börja sätta ord på känslor han haft men inte förstått. Till sist vågade han prova på terapi.
– Terapin hjälpte mig väldigt mycket och sen kunde jag få bilder i huvet att: "Det här är min polare" och sen kände jag att det är säkert många fler som har de här funderingarna och problemen.
I dagarna besökte Sjöberg Bokfestivalen i Kiruna att prata om sin senaste bok "Hur svaghet kan bli styrka" som skrivits utifrån de samtal han haft med sin psykolog Rebecka Malm som resulterade i dokumentären "Patrik Sjöberg i terapi".
– Men dokumentären klipptes ner till 58 minuter och vi hade 40-50 timmar inspelat material. Den blev bra, men det var så mycket som inte kom med och då kände jag att det finns en bok här.
Sjöberg säger själv att han aldrig velat vara en förebild, men när det gäller just barnrättsfrågor och kampen mot sexuella övergrepp så har han ändrat uppfattning. Genom till exempel projektet "Tre ska bli noll" (Som baseras på siffror att tre barn i varje skolklass har på ett eller annat sätt utsatts för övergrepp) ägnar allt mer tid åt just de frågorna och vill ge barn en möjlighet att växa upp med kärlek och i en säker miljö. En chans som Sjöberg aldrig fick.
– När jag var tonåring, kanske 12-13 år, satt jag nästan varje dag hos rektorn som sa till mig att jag skulle bli ett socialfall. Att jag bara skapade problem och att han minsann visste att jag inte skulle bli något. Jag överlevde, men flera av mina nära bekanta från den tiden, de blev precis det rektorn sade och några av dem finns inte mer.
Rektorn fick fel och Patrik Sjöberg blev en av våra mest framgångsrika idrottsmän, känd för sin kaxiga attityd likaväl som sina resultat i höjdhopp. Men bakom fasaden doldes en trasig uppväxt i förorten, en svår nästintill omöjlig relation till sin mamma, sin biologiske far som han aldrig hade någon relation till och missbruksproblem.
– Jag säger själv i mina föreläsningar: Hade jag fått välja, hade jag kunnat resa tillbaka i tiden, hade jag aldrig gått in i idrottshallen och börjat träna friidrott. Jag vet inte hur mitt liv sett ut då, men jag hade i alla fall inte haft med mig allt det här bagaget och det är inte värt det jag åstadkommit på idrottsplatsen.