Sista gången för Hellacopters

Förmodligen var det här sista gången vi fick se The Hellacopters. De har ju nämligen kommit på den puckade idén att de ska lägga ned bandet i höst. Det är tråkigt. För de är så fruktansvärt grymma varenda jävla gång man ser dem. De är så unisona och konceptuellt fulländade att det är omöjligt att värja sig. Det spelar ingen roll att Kirunafestivalen knappast var det svettigaste eller ösigaste jag har sett med The Hellacopters. De är lika mäktiga ändå. Framförallt handlar det om gitarrer, och jag älskar gitarrer. Så fort Nicke Andersson och Robert "Strängen" Dahlqvist ens nuddar vid sina gitarrer så blöder de. Det är en fröjd och framför allt när de blöder ihop. De solar som om det inte fanns någon morgondag. Verser, refränger, whatever - det är bara transportsträckor mellan solona, som i sin tur är lika perfekta som de är varierade. Inte en ton fel, inte en ton skev, inte ens en enda ton är vek. Och då hinner de med en hel del toner. Jag förstår inte hur de ska kunna klara av det. Fatta hur det kommer att kännas för dem nästa sommar då de inte är och spelar på Kirunafestivalen. Vad tomt det kommer att vara. Men det är aldrig för sent att ändra sig. Varför sluta på topp när man inte behöver sluta alls?

Sista gången för Hellacopters

"De är så unisona och konceptuellt fulländade att det är omöjligt att värja sig" suckar Norrbottens-Kurirens Jonas Teglund när han konstaterar att det förmodligen var sista gången för Hellacopters som lägger ner i höst. Fyra kurirhästar ger han i betyg.